Vägen till vapnens makt

Påminner dagens säkerhetsläge i Europa om läget 1936? Ja, det påstår i alla fall två ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakademi i ett inlägg i lördagens DN. Deras tanke är att vi i Europa nu som då hotas av en aggressiv expansionistisk makt och att den svenska politiken är lika handfallen i dag som den var 1936. Då hade nedrustningsivern lett till att försvarsanslagen nått botten, vilket medförde att Sveriges beredskap var allt annat än god när kriget bröt ut. ”Parallellerna är skrämmande”, skriver debattörerna och önskar en kraftigt utökad försvarsbudget.

Jag har ingen åsikt om rimlig nivå på svenska försvarsanslag, men jag tillåter mig att invända mot de historiska parallellerna även om det tveklöst finns skeenden som påminner om varandra, åtminstone om man låter ”nu” även omfatta annekteringen av Krim 2014 och låter ”1936” även omfatta åren fram till andra världskrigets utbrott. 

År 1936 marscherade tyskarna in i Rhenlandet och två år senare ”anslöt” de Österrike för att strax därefter kräva att Sudetområdet i Tjeckoslovakien också skulle anslutas. Västmakterna protesterade medan Hitler hänvisade till att befolkningen i området var tyskar och att dessa genom omröstning tagit ställning för att tillhöra Tyskland. Västmakterna vek ner sig i ”Münchenavtalet” 1938 när Hitler sade sig inte ha fler territoriella krav. Sedan vet vi hur det gick. Tyskarna annekterade Sudet och snart resten av Tjeckoslovakien och sedan rullade de vidare. Katastrofen var ett faktum. När så Danmark och Norge ockuperades 1940 får vi tacka den lyckliga omständigheten att vår malm utskeppades i Norge för att vi inte drogs in i kriget – samt en rejäl dos politisk undfallenhet mot Tyskland.

Som bekant följde Rysslands annektering av Krim samma mönster: man hänvisade till att den i huvudsak rysktalande befolkningen röstat för anslutning till Ryssland samt angav en rad historiska skäl. EU, USA med flera protesterade och införde sanktioner, men uppenbarligen utan att hejda Ryssland. Och nu hotar Putin resten av Ukraina. 

Men hotar Putin Sverige? Nej, även om debattörerna är oklara på den punkten så kan de knappast tro att Sverige utgör ett direkt krigsmål för Ryssland. Men andra företrädare för vår militärmakt brukar hänvisa till att Sverige kan dras in på flanken vid ett större krig och vår försvarsplanering synes utgå från att Ryssland är den tänkta fienden. Därför samverkar svenska krigsmakten med NATO som för övrigt är den enda makt som (vid sidan av FN) dragit in svenska soldater i krig sedan 1809. 

Det är inte bara i Ukraina, utan också i andra gamla sovjetrepubliker som människor känner oro inför Putin. Ofta citeras hans uttalande 2005, när han sade att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. Och inte blir oron mindre av att man underlåter att citera vad han fortsatte att säga: att det inte kunde bli fråga om att återupprätta Sovjetunionen. Men det är svårt att sia om Putin; han har förflyttat sin position många gånger. När han övertog makten i Ryssland framstod han som västorienterad och helt överens med sin företrädare Jeltsin att Ryssland borde söka samförstånd och integration med Europa.

Jag har de senaste dagarna ägnat mig åt att läsa ”Frontlinje Ukraina” av den brittiske historieprofessorn Richard Sakwa. Den gavs ut 2015, dvs efter annekteringen av Krim. Likväl ger den ett intressant perspektiv på utvecklingen av relationerna mellan Ryssland och Ukraina samt relationen mellan Ryssland och västvärlden. Boken är faktaspäckad och väldokumenterad. Sakwa är verkligen ingen Putinkramare, utan beskriver honom som sig bör: en auktoritär maktspelare som inte tvekar att ta till de medel han anser krävs för att uppnå sina mål.  Men mer intresserad är Sakwa av hur EU och NATO agerat alltsedan Sovjetunionens sammanbrott samt händelseutvecklingen i Ukraina. Han argumenterar, med talrika exempel, för att den internationella politiken misslyckades med att skapa ett verkligt inkluderande och jämlikt europeiskt säkerhetssystem tillsammans med Ryssland. Han menar att det var EU:s utvidgningspolitik och NATO:s expansion som bar den största skulden när den inkräktade på vad han kallar Rysslands ”legitima säkerhet”; man ville inte ha stora, potentiellt fientliga, militärstyrkor och kärnvapen intill sina gränser, liksom USA inte ville ha sovjetiska kärnvapen på Kuba 1962. Måhända är Sakwa väl så tolerant mot Putins Ryssland och dess strävanden, men för oss som via media översköljs av EU- och NATO-retorik är det nyttig läsning – om inte annat så för balansens skull. Framför allt avvisar Sakwa tesen att Ryssland står för en expansionism som hotar Europa eller Sverige. 

Jag anser som de flesta, att några ställningstaganden i den nuvarande konflikten är enkla: att det ryska militära hotet mot Ukraina är förkastligt och ett otidsenligt sätt att lösa mellanstatliga konflikter samt att varje land, inklusive ryska grannländer, har rätt att välja sina egna säkerhetssystem, inklusive medlemskap i NATO. Men Sakwas bok bekräftar min tanke, att det funnits många tillfällen till återhållsamhet från EU och NATO för att inte provocera Ryssland. Ingen tvingade EU till den brådstörtade utvidgningen av EU efter Sovjetsystemets fall och ingen tvingade NATO att ansluta ryska gränsländer utan konsultation med Ryssland. Det fanns faktiskt ett ögonblick i historien efter 1989 då man från ryskt sida spekulerade i samverkan med såväl EU som NATO. Tyvärr spelade västländerna sina kort illa och hanterade Ryssland som kalla krigets förlorare dock utan att ge det stöd som Tyskland åtnjöt efter andra världskrigets slut.

Sakwa skulle nog inte ge mycket för den jämförelse med förspelet till andra världskriget som DN-debattörerna från Kungliga Krigsvetenskapsakademin gör. I stället ser han molnen från tiden innan första världskriget. En rad slumpartade händelser startade kriget 1914, men det var de strukturella faktorer som hade skapats tiden innan som möjliggjorde katastrofen, sådant som allianser, moralisk indignation och känslan av nationell överlägsenhet på ömse håll. Fyrtio miljoner människor dog i ett krig som stormakterna närmast snubblade in i efter en lång fredsperiod. I dag handlar det om kärnvapenmakter! Då förslår knappast DN-debattörernas förslag på ett starkare svenskt försvar. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s