För många i vårt land känns nog Afghanistan som både främmande och nära. Nära genom att inget annat land utanför västvärlden har sedan Vietnamkriget fångat vårt intresse i samma grad. Det började med protester mot Sovjetunionens angreppskrig 1979–1989. Det fortsatte genom ett omfattande bistånd, främst via Svenska Afghanistankommitténs verksamhet som inleddes redan under sovjettiden och pågår än i denna dag. Också det svenska militära engagemanget under en period av det olycksaliga NATO-ledda kriget 2001—2021 skapade en sorts närhet till landet. Omkring sex tusen svenskar tjänstgjorde där. Många är vi också som i arbete eller volontär verksamhet lärt känna unga afghaner som flytt till vårt land. Tiotusentals afghanska flyktingar lever idag i Sverige.

Men Afghanistan är oss också främmande. I ett av världens mest välmående, fredliga, jämställda och sekulära länder har vi förstås svårt att förstå Afghanistans bottenlösa fattigdom, krigiska kultur och religiösa traditionalism, för att inte tala om dess extrema kvinnoförtryck, som ju inte bara är ett resultat av talibaners makt utan har djup förankring i landets historia och samhälle.

I Åsne Seierstads nya bok, Afghanerna, får vi möta detta. Och mer än så. Hon gläntar på liv, samhälle och historia i det gudsförgätna landet och förmår skapa en sällsam närhet till de människor och skeenden hon skildrar. De som läst hennes första bok om Afghanistan, Bokhandlaren i Kabul, eller hennes bok Två systrar, om norska flickor som drog till IS i Syrien, eller hennes bok om Breivik, En av oss, vet vad jag talar om. 

Afghanerna handlar framför allt om tre personer, Jamila, Bashir och Ariana, vilka representerar tre olika positioner i landet: kvinnokämpen, talibankrigaren och den kvinnliga studenten, med varsin spännande levnadshistoria. 

 Jamila är polioskadad från födseln på 1970-talet och skulle sannolikt ha levt undangömd hela livet om det inte vore så att hon inför sin far tjatat sig till att få gå i skola. Med sällsynt energi tar hon sig över alla hinder och klarar excellent alla utbildningar ända till en akademisk examen. Ja, det var möjligt, om än svårt, för en ambitiös medelklasskvinna innan talibanerna kom till makten. Jamila växer med utbildningen och blir en förkämpe för kvinnors rättigheter, ofta genom att använda Koranen som vapen i argumentationen. Hon når viktiga maktpositioner under Nato-ockupationen och deltar i förhandlingar med talibanerna. Hon flyr dock motvilligt från Afghanistan när talibanerna återtar makten. 

Bashir är framstående talibankrigare. Porträttet av honom är en av bokens största tillgångar. Att lyfta fram en individ bland talibanerna, vilka man lätt upplever som endast en fanatisk skock, är fascinerande. Trots hans brutalitet, unkna kvinnosyn och intoleranta islamism kan man också fatta en viss sympati med honom. Han är trots allt en människa från en fattig familj, utlämnad till en kultur med långa historiska anor. Och han har också goda sidor. Åsne Seierstad är fri från moralism i sin skildring. Hon vill begripa och förmedla. Det är upp till läsaren att bedöma.

Ariana föddes när talibanerna störtades genom USA:s/NATO:s invasion 2001. Hon växte upp i en tämligen välbärgad familj i Kabul. Liksom den äldre Jamila var hon mycket duktig i skolan, men slapp möta Jamilas ständiga hinder. Men vid samma tid som talibanerna återtog makten blev hon hindrad att ta examen, eftersom kvinnor vare sig skulle studera eller arbeta enligt de nya makthavarna. 

Runt de tre huvudpersonerna finns deras familjer. Särskilt Bashirs familj, med två och senare tre fruar, är fint skildrad. Också fruarna är entusiastiskt med i kriget genom att tillverka bomber i köket. 

Åsne Seierstad har återigen visat vilken mästerlig skildrare hon är genom att levandegöra ett märkligt historiskt skeende i ett hårt drabbat land genom att lyfta fram några enskilda människor och deras historier. Själv ger hon sig ingen plats i berättelserna; där finns inget journalistiskt ”jag” som beskriver sina egna vedermödor i jakten på reportagestoff. Allt fokus riktas mot afghanerna samt landets moderna historia och samhälle. Därtill flyter språket väl, vilket bidrar till upplevelsen att mer läsa en roman än en reportagebok. 

Dock finns ett ”jag” i bokens efterord, där Åsne Seierstad redovisar hur boken kommit till. Hon förstod nog att många, liksom jag, skulle fråga sig hur hon kunde känna till också små vardagliga händelser i personernas liv och att vi därmed skulle tvivla på sanningshalten. Men det handlade om hundratals timmar av intervjuer på plats med frågor och följdfrågor om och om igen tills hon äntligen hade rätat ut alla frågetecken. Afghanerna är ett mästerverk!

Ibland får jag en bok i min hand som jag inte hade en aning om att jag längtade efter. En sådan bok är Härlig är jorden av Mats Söderlund. Här får jag det mesta av sådant som var för sig brukar skänka mig fina lässtunder: god underhållning, nya lärdomar, viktiga budskap, intressanta reflektioner och sköna skildringar. Särskilt lustfylld läsning är den som ger mig bekräftelse och nya perspektiv, att den växelverkar med mina egna upplevelser, kunskaper och idéer samt lyfter dem till högre nivå. Då förlänas också mina erfarenheter och tankar en strimma av det ljus som strålar från boken – och jag kanske inte bara lär mig mer om min omvärld utan också om mig själv 

Mats Söderlunds bok har det mesta av detta och lite till. Ledmotivet i Härlig är jorden är fjällen; om långa och många vandringar, om människor i fjällnära bygder och renbetesland och om klimatförändringars påverkan. Kring detta spinner Söderlund en väv av berättelser om våldsam exploatering av fjäll, skog och mark, historiskt och i dag. Han skildrar också många svenskars beroende av naturen, både ekonomiskt och som rekreation. Till det sista tar han hjälp av religionsforskaren David Thurfjells bok Granskogsfolk (som jag skrivit om tidigare). Thurfjell beskriver där många människors relation till naturen som ett andligt, nära religiöst, förhållande. 

De vandringar Mats Söderlund skildrar utspelar sig ofta i Sarek-fjällen. Redan som barn gick han här med sin far, senare helt ensam eller med sina vuxna barn. Han berättar om upplevelserna, inte minst från ensamvandringar, och för djupa existentiella resonemang om naturen, andligheten och ensamheten – den självvalda i kontrast mot den påtvingade, där också den självvalda ensamheten kan vara ett uttryck för längtan efter bekräftelse av omvärlden, såsom ”den ensamma hjälten” som trotsar fysisk ansträngning, oväder och isolering för att nå sina mål. 

Söderlunds berättelser om sina vandringar får mig att minnas. Också jag har vandrat många gånger i Sarek, sommar som vinter, men det var länge sedan. Jag sökte mig till mer lättillgängliga fjäll, inte minst för slädhundsturer. I unga år var dock Sarek för mig det självklara valet för fjällturer, oftast med vänner men också helt ensam. Vi var starkt inspirerade av Edvin Nilssons fina fotoböcker Sarek och De vilda djurens Sarek. Leder som Söderlund har gått har också jag gått, platser han har besökt har också jag besökt, liksom jag tältat på några av de ställen där han också har tältat. Också människor han mötte har jag också träffat, som framlidne Börje Danielsson i Kvikkjokk vars ofta dråpliga historier om ett långt liv i fjällen fick mig och mina vänner att andäktigt lyssna. Jag återupplever intrycken och beundrar Söderlunds skildringskonst. Söderlund är ju främst känd som poet. 

Ett särskilt intresse ägnas åt det drygt två tusen meter höga Pårtemassivet. Han berättar en historia om den väderobservatör som 1917 miste livet någonstans mellan Pårek och Pårtes topp, där professor Axel Hamberg hade upprättat ett väderobservatorium med en stuga som bemannades året runt. Denne Hamberg kallades ”Sareks utforskare” och lät bygga fyra plåtstugor i Sarek för sin forskning, vilka är de enda stugor som finns i Sarek. Tillsammans med mina vänner hade jag under några år privilegiet att få använda dessa stugor under våra fjällturer mot att vi gjorde viss tillsyn och rapporterade till en sentida kollega till professor Hamberg. Också stugan vid Pårtes topp har jag besökt, och precis som för Söderlund kunde det bli av först efter flera tidigare försök som tillintetgjordes av hårt väder. 

(Ovan: En lite suddig bild från Axel Hambergs väderstation vid Pårtefjällets topp 1981 samt vintertältning nedanför Pårte 1980)

Härlig är jorden är inte bara en smittande och vacker berättelse om fjällturer, natur och människor i dess närhet. Inte heller bara en saklig redovisning av vad som gått förlorat och ännu finns kvar av natur i vårt land. Än mer är det en reflekterande skildring, där frågorna ofta är djupare än svaren. Han funderar till exempel över att hans möjlighet att så ofta ge sig ut på långa vandringar möjliggörs av ett visst ekonomiskt välstånd, ett välstånd som vårt land till stor del nått genom exploatering av vår natur. Det är förstås inte ett försvar för en skenande utveckling där naturintressen eller människors möjlighet att leva och verka i fjällnära miljöer alltför ofta kommer till korta i gentemot starka ekonomiska intressen. 

Mats Söderlunds Härlig är jorden är inte en alarmistisk bok som staplar kvantitativa bevis på förstörelse av vår natur till följd av exploatering och klimatförändringar. I stället fäster den, genom sina berättelser och reflektioner, vår blick på den andliga längtan vi har: att länge ännu få möjlighet att vistas i en natur som får utvecklas på sina egna villkor – det må vara fjäll, skog, sjö eller hav. Allt är inte förlorat!