I fjol läste jag Hans Blix bok A Farewell to Wars (2023), en initierad genomgång och analys av mellanstatliga konflikter sedan andra världskriget. Blix har, som bekant, en exceptionell karriär som diplomat bakom sig, framför allt inom FN. Han var också svensk utrikesminister i Ola Ullstens (fp) regering på 1970-talet. Det är inte många som kan mäta sig med hans sakkunskap när det gäller internationella relationer. 

Den övergripande slutsatsen i A Farewell to Wars är att krig mellan stater har blivit alltmer ovanliga. Som boktiteln antyder ser han framför sig en fredligare värld – åtminstone när det gäller relationer mellan stater och reguljära krig. Cyberkrig och andra mellanstatliga störningar kan fortsätta att öka. 

Man kan tycka att Blix timing kunde ha varit bättre, när snart sagt alla i Europa talar om krig talar Blix om fred. Åtminstone gjorde han det när boken kom ut 2023, året efter Rysslands storskaliga invasion i Ukraina, men i senare intervjuer har han hållit fast vid sin tes. Ukraina är ett undantag, menar han, liksom västmakternas invasion i Afghanistan 2001 och Irak 2003. Att Putin envisades med att kalla anfallet mot Ukraina för specialoperation, inte krig, bekräftar tesen, menar Blix. Till och med en så skrupelfri statsledare som Putin ville tydligen inte skylta med begreppet krig inför det egna folket och världen. 

Det går naturligtvis att argumentera för att de allt färre mellanstatliga krigen är ett resultat av bipolär kärnvapenavskräckning under kalla kriget och unipolär USA-dominans efter Sovjetunionens sammanbrott, kombinerat med den säkerhet Nato garanterat. Men Blix framhåller andra trender: Stater blir ekonomiskt alltmer sammanlänkade och krig som politikens fortsättning (den preussiske generalens Clausewitz definition under napoleonkrigen) upplevs som en destruktiv strävan och förlegat stater emellan. Numera är det också svårt att moraliskt rättfärdiga krig för att erövra territorier. 

Men idag målar många med makt att förföra upp ett Harmagedon i vår del av världen framför sig. Sveriges arméchef Anders Brännström säger att Sverige kan vara i krig om några år. Danmarks militära underrättelsetjänst talar om två år. Och så har det fortsatt. Det upprepas så ofta att det tagits för en självklar sanning av exempelvis våra stora nyhetsmedier. 

Framför sig ser de ett Ryssland färdigt att ta sig an nya länder som tidigare tillhörde Sovjetunionen så snart de lyckats i Ukraina – kanske via ett av USA initierat fredsavtal där Ukraina förlorar en femtedel av sina landområden från 2014. Sant är nog att Putin strävar efter att på något sätt komma åt de förlorade delar av det gamla Sovjetunionen som i huvudsak består av östslaviska folk, såsom Belarus förutom Ukraina, kanske också Transnistrien i Moldavien. Det är ju också områden av strategisk betydelse för Ryssland.

Men jag tror inte att det är många välrenommerade analytiker utanför det militära, försvarsindustriella och politiska intresseområdet som ser någon möjlighet eller intresse för Ryssland att ge sig på till exempel Baltstaterna eller Polen, än mindre de skandinaviska länderna – och det är nog inte bara Nato-medlemskapen som får ryssarna att avstå, även om det också har betydelse. Kriget har sargat Ryssland på människoliv, militär utrustning, ekonomi och anseende.

Min visst, osvuret är bäst! Visst kan en stigande konfliktnivå trigga Ryssland – eller kanske USA – till militära operationer de annars skulle avstå och då kan förstås många länder, även vårt, bli indraget. Alla möjligheter måste hållas öppna. Men det är något annat är de alarmistiska scenarier som nu allt oftare målas upp av människor med intresse och makt att förföra. Numera pratar en del av dem till och med om att Sverige bör skaffa sig kärnvapen utan att det väckt någon större debatt! Jag trodde att den frågan var avförd på 1950-talet, mitt under det långt mer hotfulla kalla kriget.

Visst bör Sverige kraftigt förbättra sin försvarsförmåga militärt och civilt. Och visst bör vi ta vår del av ansvaret för att stödja Ukraina i det enda mellanstatliga krig som för närvarande förs i vår del av världen. Men än viktigare är att bidra till att släcka de bränder som rasar i vissa delar av världen i form av klimatkatastrofer, undernäring och inbördeskrig. 

De två-tre senaste åren har runt en halv miljon människor dött i krig och över hundra miljoner är på flykt. Det är inte främst soldater som drabbats, än mindre de makthavare som mobiliserar till strid. Nej, främst är det oskyldiga offer, civila människor som inget annat önskar än att leva sina liv i fred och frihet. Död, handikapp, undernäring och förtvivlan följer med krigen. Barn förlorar mänsklig omsorg, skolgång och livsglädje. När ska vapnen tystna?

Men det typiska för dessa mänskliga tragedier är att det nästan alltid är offer i inbördeskrig om än ibland understödda av externa aktörer, till exempel Iran, Ryssland eller USA. Särskilt USA har regelmässigt blandat sig i konflikter. Från kalla krigets slut 1990, när man blev ensam herre på täppan, har man på olika sätt intervenerat i andra länder vid 130 tillfällen! Allt har inte handlat om brutala insatser, men siffran är en god illustration av den ”internationella säkerhetsordning” som så många idag nostalgiskt talar om, som förvisso begränsat förekomsten av mellanstatliga krig men inte hindrat andra former av blodiga konflikter. Den som vill fördjupa sig om detta bör läsa Illusionen om den amerikanska freden (2023) av Frida Stranne och Trita Parsi, forskare i Sverige respektive USA, om internationella relationer. Det är en väldokumenterad och välskriven undersökning med en hel del tankeväckande – och för för en del provocerande – slutsatser.

Vi har väl alla sett bilden: Trump välsignas av den nyandliga pastorn Paula White i kretsen av ett tjugotal bugande tillbedjare. Bilden påminner somliga om renässansmålningar av Nattvarden med Jesus och de tolv lärjungarna. Vilken hybris, tänker man, Trump gör sig till Messias som ska frälsa världen!

Jag får en annan biblisk. och minst lika obehaglig association: Uppenbarelseboken 11:15:

”Den sjunde ängeln blåser i sin basun. Då hördes starka röster i himlen som sade: ’Herraväldet över världen tillhör vår Herre och hans smorde, och han ska vara konung i evigheters evighet.’ Och de tjugofyra äldste, som satt på sina troner inför Gud, föll ner på sina ansikten och sade: ’Vi tackar dig, Herre Gud, allhärskare, du som är och som var, för du har tagit makten, din stora makt, och blivit konung.’”

Trump gör sig till Gud. High Tech-miljardärer, mediamoguler och allsköns tokhöger är hans smorde. I sin allsmäktighet benådar han inte bara inhemska kuppmakare eller piskar upp hat mot papperslösa invandrare. Han vill också omstöpa världen i enlighet med sina egna maktsträvanden och värderingar. Så vill han införliva Grönland, Panamakanalen och Kanada under sin allmakt. Så vill han rensa Gaza från palestinier och göra området till en playa för västerländska turister. Så vill han göra upp med Putin om Ukrainas öde. Så vill han starta handelskrig för att kväsa andra tronpretendenter, till exempel Xi Jinping. ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!” Ja, Trump har drabbats av hybris i just den betydelse som antikens greker gav begreppet: att vilja vara som gudarna. 

Ingenting förvånar. Allt fanns i korten när Trump kandiderade. Det förvånande är snarare hans folkliga stöd; att han är demokratiskt vald och därmed erhållit legitimitet i sin roll. Förvånande är också hur tama reaktionerna varit från världen i övrigt, också från vårt land. 

Men vad är nyttan med att skriva ett inlägg om Trump? Knappast någon av mina läsare lär vilja ta honom i försvar. Vi lever ju i våra bubblor och kommunicerar sällan över den avgrund som numera skiljer människor från varandra vad gäller åsikter, attityder och värderingar om viktiga samhällsfrågor.

Jag måste erkänna att jag själv är ganska trött på alla inlägg som i sin egen lilla krets på sociala medier, på det ena eller andra sättet, visar sin avsky för Trump och extremhögern. Vem vill man upplysa? Men nu skriver jag alltså ett själv, driven av frustration och vanmakt.  

Den avgörande frågan att debattera borde väl snarare vara hur högervågen kan brytas. Själv tror jag att det i hög grad handlar om tillit. 

I USA visar mätningar att människors tillit till varandra sjunkit genom åren, från drygt 70 procent 1960 till ca 30 procent idag. Tilliten till regeringen har sjunkit ännu mer under samma tidsperiod, från ca 70 till ca 20 procent. Det är inte någon djärv slutsats att dra, att många av väljare med låg tillit gav Trump sin röst – en demagog som spottar det liberala etablissemanget i ansiktet.

I Sverige har vi inte sett samma utveckling. SOM-institutet har gjort mätningar av mellanmänsklig tillit de senaste 25 åren och förändringarna är små. Detsamma gäller förtroende för regering och riksdag. Men det finns sociala skillnader som förstärkts. Tilliten är betydligt sämre bland lågutbildade i vårt land. 

Många statsvetare och sociologer har forskat och skrivit om tillitens betydelse för demokratin och de värderingar man förknippar med demokrati. Jag har tidigare skrivit om Bo Rothsteins bok i ämnet (se här). En annan är Piotr Sztompka som i boken Trust skriver: 

”Tillit främjar tolerans, acceptans mot främlingar, en syn på kulturella och politiska skillnader som legitima – eftersom tillit gör det möjligt att uppfatta dessa på ett icke hotande sätt.”

När tilliten sjunker, skriver Sztompka, leder det till ett ökat säkerhetstänkande, men också till ”paternalism” – en kultur av misstänksamhet där människor börjar längta efter en fadersfigur, en Il Duce, en Führer eller varför inte en gudomlig Trump? 

Måtte vi inte hamna där. 

Har Vänsterpartiet problem med antisemitism inom de egna leden? Det är möjligt men knappast något som präglar partiet. Partisekreteraren Aron Etzler hänvisar till en undersökning av Forum för levande historia från 2020, där vänsterpartister tillsammans med miljöpartister visade sig vara mindre antisemitiskt inställda än övriga. 

Mer Erik Helmersson på DN vet annat. I sin ledarkolumn idag åberopar han en undersökning som SOM-institutet presenterade i våras, där 25 procent av Vänsterpartiets väljare sade sig ha en negativ attityd till judendomen. Visst, skriver han, ”kan man ta det som ett utslag av allmän religionskritik, men sommarens incidenter i Gazakrigets spår pekar på att det är betydligt allvarligare än så.”

Som så ofta när jag stöter på tveksamma påståenden som påstås bygga på statistik försöker jag gå till källan. Denna gång fanns den bara ett par knapptryck bort. Föga förvånande visade det sig att undersökningen inte i något avseende undersökte antisemitism; dess rubrik var ”Världsreligioner och religionsfrihet i Sverige” och mätte partisympatisörers attityder till kristendom, islam och judendom. Vänsterpartiets väljare var faktiskt mer negativa till kristendom (27%) och islam (37%) än till judendom (25%). Skillnaderna mellan de olika partiernas sympatisörer var överhuvudtaget mycket små när det gällde negativa attityder till judendom, bara några procentenheter upp eller ned (20% för S till 29% för SD). Det ska för övrigt jämföras med attityder till islam, där variationen var enorm (37% för V till 86% för SD). 

Om man vill vara en gnutta mer analytisk än Erik Helmersson så kan man nog dra slutsatsen att de jämna siffrorna för de olika religionerna för V:s sympatisörer i huvudsak bygger på en allmän religionskritik. 

Jag har naturligtvis inte något generellt behov av att stå upp till Vänsterpartiets försvar, men i dagens debattklimat tycker jag att det är angeläget att hålla sig till sanning oavsett vilket parti det gäller. Helmerssons skriver dessutom i Sveriges största dagstidning som har en extremt hög svansföring när man säger sig verka för saklig journalistik. Ja, tidningens slogan är ”För en upplyst värld”. 

Jag inser att ledarartikeln är ännu ett uttryck för den infekterade debatt som följt i spåren efter Hamas fruktansvärda terrorattack mot oskyldiga civila israeler 7 oktober 2023 och det efterföljande terrorkriget mot Gaza och dess instängda befolkning. Det är inte orimligt att anta att antisemitiska åsikter spritts och fördjupats i takt med de ständigt ökande antal offer kriget förorsakat. Det måste vi göra allt för att avslöja och motverka. Men lika viktigt är det att inte blanda ihop kritik mot Israel – och inte heller religionskritik – med antisemitism. Tyvärr kan vi numera se nästan dagliga exempel på sammanblandning. Därför borde DN göra upp med detta ”för en upplyst värld”!

Litar du i allmänhet på andra människor? Om du är medelålders eller äldre så är chansen mycket stor att du svarar ja på frågan. Om du dessutom har hyfsad utbildning, är vid god hälsa, bor i en stad och är uppväxt i Sverige och röstar till vänster om SD så är chansen ännu större. I så fall:  Grattis! Det är ett privilegium att slippa misstro sina medmänniskor. 

Och omvänt: Om du i stället är ung och/eller invandrare, sjuklig, SD-sympatisör osv. så är risken stor att du att du inte riktigt litar på din omvärld. Tråkigt förstås; det är tungt att känna misstro – och än värre att oförskyllt vara misstrodd. 

Hur graden av social tillit ser ut i olika länder och i olika befolkningsgrupper är ett forskningsområde som länge studerats av statsvetare runtom i världen. Skälet är främst att många ser den sociala tilliten som avgörande för samhällsutvecklingen. Hög tillit anses vara avgörande för landets ekonomi, välfärd, demokrati och livsbetingelser. Den sociala tilliten är kittet som ska hålla oss samman eller grundbulten som håller ihop samhällsbygget.

Tillsammans med övriga Norden sticker Sverige ut bland världens länder. Här är den sociala tilliten jämförelsevis hög och har så varit i många år. Medborgarna litar i allmänhet på andra människor, men också på myndigheter, företag, och andra institutioner. Men, som nämnts ovan, tilliten skiljer sig åt mellan olika sociala grupper och vad värre är, den minskar generellt och skillnaderna mellan grupperna ökar.  Vi har till och med ett parti i regeringsunderlaget som gör vad man kan för elda på misstron i samhället. 

Globalt ser det än värre ut. Demokratin, som för några decennier sedan såg ut att gå mot en ljusnande framtid, har förlorat terräng. Tänk exempelvis på Ryssland, Kina och arabstaterna eller på Turkiet och Ungern. Tänk också på Latinamerika där statskuppernas tid är förbi men där statsledare i länder som Venezuela, Nicaragua och Ecuador bit för bit grusat förhoppningar om demokratisk utveckling. Tänk vidare på USA, där kuppkonspiratören Trump i skrivande stund ser ut att vinna presidentvalet. Än dystrare blir det när man tänker på att auktoritära ledare i många fall bärs fram av folkmassor, där brist på tillit till ”etablissemanget” är en väsentlig drivkraft.

Det har fått den alltid ivrige debattören Bo Rothstein att skriva Grundbulten – Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023).  Rothstein är, som bekant, professor i statskunskap och har under många år lett forskningsprojekt om social tillit. Men här går han längre; han diskuterar möjligheten att forma ett demokratiskt samhälle med grundmurad tillit. Det kan, enligt honom, bara ske om den liberala demokratin utvecklas till att också omfatta ekonomin, vilket innebär att avskaffa kapitalismen så som vi känner den. Visionen kallar han liberal socialism.

Oj, tänker du kanske, har vi inte haft nog av samhällsexperiment? Och ”liberal socialism”, är inte det en skvader? Liberalismen förfäktar ju, enkelt uttryckt, inte bara demokrati, individuella friheter osv. utan också marknadsekonomi, medan socialismen förfäktar statligt styrd planekonomi. Men, som Rothstein påpekar, marknadsekonomi är inte detsamma som kapitalism. 

Marknadsekonomi innebär, som bekant, att priser på marknaden avgörs av utbud och efterfrågan på varor och tjänster i fri konkurrens. Marknadsekonomi har sina rötter i medeltiden medan kapitalismen som ekonomiskt system växte fram med industrialiseringen. Med kapitalism menar vi att fabriker, kontor, maskiner, redskap och annat som behövs att producera varor ägs av privata aktörer på marknaden. 

Någon ”ren” kapitalism i dess idealform har aldrig existerat. Statliga ingrepp har alltid förekommit och karteller och monopol har ibland förintat den fria konkurrensen. Idag har dessutom ägandet av produktionsmedel blivit alltmer avskilt från privata och aktiva kapitalister. Omkring 80 procent av aktiekapitalet på den svenska börsen kontrolleras av institutionella ägare som pensionsfonder och aktiefonder. Omkring 20 procent av börsvärdet är indexfonder som saknar aktivt förvaltande av kapital, dvs ägarna tar inget ansvar för företagens ledning. Den private kapitalisten som styr och ställer i sina företag för att svara på marknadens signaler blir en alltmer sällsynt figur. 

Marknadsekonomin har varit en framgångssaga i allt större delar av världen; den har skapat ekonomisk tillväxt och välstånd, kanske också tillit. Men det är många varningsklockor som ringer och som helt eller delvis har att göra med hur ekonomin är organiserad och fungerar. Dit hör ojämlikheten som under de senaste decennierna accelererat, inte minst i vårt land. Dit hör också allt fler människors misstro som gynnat populistiska högerrörelser. Tilliten – samhällets grundbult – riskerar att rosta sönder. 

När Bo Rothstein lanserar sin vision om liberal socialism ska det ses i denna kontext. I sin argumentation lutar han sig mot en tämligen bred skara av forskare och politiska filosofer, vars gemensamma nämnare är att de anser att demokratin rimligen på ett eller annat sätt även bör omfatta ekonomin i ett samhälle. 

Idén är att personalen i ett företag gemensamt kan driva verksamheten utan behov av ägare. Det kapital som behövs för investeringar hyrs in på kapitalmarknaden. På så vis vänder Rothstein på steken; medan kapitalism innebär att kapitalägaren hyr in arbetskraft mot lön för att producera varor och tjänster så skulle liberal socialism innebära att personalen hyr (dvs lånar) in kapitalet. Sådana företag finns förvisso, faktiskt till större andel i superkapitalistiska USA än i Sverige.  Forskning visar att dessa företag klarar sig utmärkt, har bättre löner och nöjdare personal. 

Jag avstår att här redovisa alla teknikaliteter kring den typen av företag, liksom de problem som kan uppkomma och som Rothstein diskuterar. Dock är det viktigt att förtydliga att detta har ingenting att göra med 1980-talets löntagarfonder som med rätta upprörde många. Helt genomförda löntagarfonder skulle bara flytta över ekonomisk makt från privata kapitalister till byråkratiska kapitalister. Någon ekonomisk demokrati var det inte frågan om – och verkligen inte något som stärkte tilliten i samhället.

I många avseenden är Bo Rothsteins bok en ögonöppnare. Många gånger slås jag över hur självklara vissa systemkritiska slutsatser kan vara. Därtill skriver Rothstein enkelt och pedagogiskt. Det betyder inte att man som läsare känner sig manad att fullt ut acceptera varje resonemang, men tveklöst öppnar den upp nya tankebanor. Hur bra vore det inte att ta del av en seriös debatt om hans idéer, men den lär man få vänta på.

Bo Rothsteins liberala socialism har naturligtvis intet att göra med ”realsocialismen”, dvs de kommunistiska diktaturer som med statlig planering styrde de statsägda företagens produktion och prissättning. I stället handlar det om en socialism som förenar sig med liberalismens credo, att individens autonomi och rättigheter måste stå i centrum. Vad man än må tycka om Rothsteins vision är det välgörande med någon som vågar tänka utanför boxen. Få debattörer, än färre forskare, lyfter blicken bortom bergen, de är allt som oftast upptagna med den bråte som omger dem. Inte minst Rothsteins kritik av den identitetspolitisk som präglar mycket av debatten inom samhälle och akademi ger syn för sägen.

Våra sista dagar i Albanien stannar vi i Theth, hjärtat i en magnifik nationalpark i norr med alptoppar på uppemot tre tusen meter. Den lilla byn ligger makalöst vackert i en grönskande dal omringad av berg vart man än vänder blicken. Den smala vägen hit ringlar sig i terpentiner med skarpa hårnålskurvor. Fram till för ett par år sedan var det bara stenig lerväg. Nu har en stigande ström av turister tvingat fram enklare möjligheter att ta sig till Theth. Turisterna kommer för den omtalade skönheten men också för att vandra i bergen. Naturligtvis passade också vi på att ägna en dag åt vandring då vi nådde ett av de populära målen: ett spektakulärt vattenfall. 

Naturens skönhet kunde man förr inte leva på i Albanien. Byn var mycket isolerad och fattig. Här, i de norra delarna av Albanien, var hederskulturen särskilt stark. När vi i dag befinner oss i dessa paradisiskt ljuvliga trakter är det svårt att ta in vilken betydelse de gamla sedvänjorna har haft. I namn av heder har här otaliga blodsoffer skördats genom historien, men hederskulturen har också räddat många människor från en säker död – såsom judar under andra världskriget!

Hederskultur på gott och ont alltså. Vi börjar med ett ont som utmärker Albanien, särskilt i norr: Blodshämnd, som också i modernare tider drabbat människor. Sedan år 2000 har omkring hundra personer dödats på grund av denna onda sedvänja och fortfarande 2016 har omkring sextio familjer varit isolerade på grund av risk att drabbas. Blodshämnd innebär att om någon allvarligt kränker eller dödar en familjemedlem så måste någon annan i familjen hämnas på den skyldige eller någon annan i dennes familj. Detta kan i sin tur innebära en ny hämndaktion och så kan det bölja fram och tillbaka i generationer i en dödlig våldsspiral. Hämnden är en hederssak. Den familjemedlem som vägrar hämnas kan bli förskjuten. Den som riskerade att bli dödad isolerade sig ofta i ett befäst stenhus bortom sin hemby. En osäker statistik visar dock att antalet offer har minskat och kanske rent av är noll idag. 

Den blodiga traditionen går tillbaka till 1400-talet. Albanien var då en del av det Osmanska (turkiska) väldet, då rättskipningen kom att vila på så kallad sedvanerätt. Rättssystem med skriftliga lagar och domstolar fanns inte vid den tiden bland albanerna. Här sammanställdes sedvanerätten i Kanun – en samling bestämmelser där bland annat blodshämnden reglerades. Kanun överfördes från generation till generation muntligt; den sammanställdes i skrift först på 1930-talet då fejderna var långt fler än under senare år. 

En tid sägs blodsfejderna ha tagit en lång paus. När de albanska kommunisterna tog över ledningen av Albanien 1944 efter frihetskriget under andra världskriget förbjöds blodsfejderna strängt. Kommunisterna upprättade en stark centralmakt och strängt rättssystem som förintade sedvanerätten som ju är typisk i länder med svag centralmakt (Att regimen fick eget blod på sina händer är en annan och lika sorglig historia). När så den kommunistiska regimen störtades 1992 utbröt kaos i landet. Blodsfejderna tog ny fart, nu ofta på grund av tvister kring egendomar som privatiserats. 

Blodshämnd är förstås ett uttryck för en stark och patriarkalisk hederskultur. Men heder kan ha många ansikten, också sådant vi håller för gott. Ett exempel på det är Besa, som också är en del av sedvanerättens Kanun. Besa kräver av albanen att vara gästvänlig och ta hand om människor som behöver skydd. Under andra världskrigets judeförföljelser fick mer än två tusen judar skydd i albaners hem. Inte en enda utlämnades från landet. I alla andra ockuperade länder transporterades judar till koncentrationslägren, ofta avslöjade av sina landsmän. Många av Albaniens judar hade flytt hit från andra länder; i Albanien fanns inte fler än två hundra judar före kriget. 

Det var en heder som förstås är lättare att ta in i det omtumlande landskapet som både inrymmer karga klippor och mjuka kullar – ungefär som albansk historia. Och albanernas omtalade och hedersamma vänlighet har också vi fått erfara under vår fina resa i det vackra och intressanta landet.

Vi stannar en dag i Tirana, kanske mest för att se hur staden förändrats genom åren. Det blir mest promenader i stadens centrala delar, vilket i Tirana betyder kvarteren runt Skanderbergtorget. Det stora torget är nu, liksom förr, stadens hjärta. Då fanns här inte så mycket annat än ett kulturhus med en väldig målning av albanska frihetskämpar samt en reslig staty av hjälten Skanderbeg som på medeltiden ställde sig i spetsen för kampen mot den turkiska överhögheten. Där fanns också en gammal moské, men den var inte i bruk eftersom den kommunistiska regimen proklamerat att Albanien skulle vara ateistiskt. 

Förvandlingen är nästan chockartad. Skanderbeg, frihetsmålningen och moskén finns kvar, men runt torget reser sig moderna höga hus, ofta med avancerad och spännande arkitektur. De är mest tillhåll för banker, internationella företag och annat till kapitalismens fromma. Längre från det gamla kommunistiska Albanien är det svårt att komma. Vi stöter på en folksamling framför en scen med talare. Det visar sig vara ett event av motsvarigheten till svenska Ung företagsamhet. En annan folksamling visar sig vara samlad för att lyssna till en amerikansk väckelsepredikant. Vi går in i ett varuhus i modernast möjliga stil. Där finns de vanliga internationella modebutikerna och försäljning av lyxartiklar av allehanda slag.

Den gamla moskén är förstås åter i gång, vilket väl mer representerar det förkommunistiska Albanien än det postkommunistiska. Religion och äldre traditioner har åter tagits i bruk av albanerna. I moskén strömmar människor in för att be. 

Restauranger och caféer finns till övermått, bland annat i det närliggande parkområdet som tidigare var förbehållet den kommunistiska eliten. 

Tirana är värt ett besök. Staden kan kanske inte mäta sig med charmen i klassiska turiststäder i Europa som Paris, Prag Florens, Rom med flera, men vill man studera hur en stad växer för att vilja ta plats i sin omvärld så är Tirana intressant. Ja, man behöver förstås inte vara så seriös; här finns fina promenadstråk, god mat och – som så ofta i Albanien – vänligt bemötande.

Vi tar oss runt med bil i Albanien, stannar några dagar här och där. Landet som inte är större än Småland borde vara lätt att omfamna på ett par veckor, kan man tänka. Men alls icke; många av vägarna vi väljer slingrar sig i tvära serpentiner upp och ned för branta bergssluttningar och färden går då långsamt. Man vad gör det när vägen hela tiden bjuder på nya överraskningar? Efter en hårnålskurva eller ett bergspass öppnar ett nytt landskap upp sig: en vacker dal med små bondgårdar och odlingar, en porlande bäck omgiven av blommande växter, en hissnade vy över ett stup invid vägen och – förstås – det vida havet med öar i horisonten och ett pärlband av små stränder vid land. 

Men allt är inte berg. Här finns också vida och bördiga slätter som någon gång också sträcker sig ända ut mot havet. Vägarna är här mestadels raka och förvånansvärt fina. Färden skulle gå snabbt om det inte vore för alla stopp som det vackra landskapet tvingar oss till.

Albanien har en sällsynt tilldragande natur. De många stränderna förstås, ibland anonymt inrymda mellan utskjutande kustberg och ibland så vidsträckta att det är svårt att få syn på någon annan människa – åtminstone så här års. Bergsnaturen har jag nämnt, som är så vidunderligt vacker. I det relativt fattiga Albanien har man också förstått vilken rikedom de besitter i sin natur. Här finns tiotals nationalparker, nästan lika många som i det femton gånger större Sverige. 

Vår resa började i huvudstaden Tirana och förde oss söderut via kustbergen till turistorten Saranda. Därifrån gjorde vi utflykter till Gjirokastra, som jag tidigare skrivit om, och Syri i Kaltër. Där vandrade vi en bit till Blue Eye, ett femtio meter djupt hål i det porlande vattendraget där källvatten forsar upp till ytan – en fantastiskt explosion av blå-gröna färger i en i övrigt vacker natur.

Vår färd vändes åter norrut till Divjakë – Karavasta nationalpark invid havet. Där vandrade vi omkring i våtmarksområdet med dess vackra havslaguner och långa strand, där vi faktiskt badade alldeles ensamma. Parken är framför allt känd för sina fåglar. Det lär finnas runt 230 arter här. Vi intresserade oss mest för de ståtliga flamingofåglar som vadade i av lagunerna. Nu är vi åter i Tirana och pustar ut ett par dagar efter alla naturupplevelser Sedan planerar vi att dra vidare längre norrut, kanske till De fördömda bergen.  

I Albanien, några mil upp i bergen, nära gränsen mot Grekland, ligger Gjirokastra. Stadens äldre delar går i turkisk stil, en kvarleva från de fem hundra år som Albanien var en del av Osmanska riket. I dag är Gjirokastra ett världsarv, vackert beläget på en bergssluttning med banta stenlagda gränder och ett naturligt besöksmål för de allt fler turister som söker sig till Albanien. Nästan allt är mödosamt byggt i sten bruten i trakten. Också husens tak har lagts med skifferplattor. Över staden tronar stadens stora kastell, använt som försvarsanläggning och skydd under århundraden av återkommande krig. 

I Gjirokastra föddes Enver Hoxha, Albaniens kommunistiske ledare 1944–1985. Men större betydelse för mig är att det också var författaren Ismail Kadarés födelsestad, som han gestaltade i sin roman Krönika i sten. Ja, gestaltade är rätt ord, tycker jag. Staden har ett eget liv i romanen; hus och gator, ja till och med stenarna, andas, skälver och lider medan staden drabbas av den våldtäkt som krigsåren 1939–1944 innebar. Staden invaderas och ockuperas av ömsom italienare, greker och tyskar. Den bombarderas om och om igen, också av engelsmän i jakt på motståndarnas befästningar. Till slut tar Enver Hoxhas kommunistiska partisaner över. Flera av staden invånare tillhör partisanerna, medan andra snart får sätta livet till på grund av sitt samarbete med ockupanterna. 

Krönika i sten berättar om krigsårens Gjirokastra med hjälp av en pojkes upplevelser. Han iakttar, drömmer och förundras över staden, dess invånare och angripare. Här finns inget egentligt utrymme för emotioner utan i en närmast absurdistisk stil förmedlar romanen sakligt händelseutvecklingen och hur den påverkar stad och människor – och honom själv. Pojken kan till och med beundra bombplanen trots den förödelse de skapar. Livet i stenstaden uppe i bergen är fattigt, torftigt och underutvecklat. Det är omständigheterna som formar kultur och människor, ville nog Kadaré visa med sin roman som den marxist han var. Den präglas också av det självupplevda. Kadaré var själv i småbarnsåldern under krigstiden. 

De flesta i pojkens omgivning är skvallriga, vidskepliga och hederfixerade, fångna i urgamla vanor och föreställningar, men där finns också gemenskap och värme mellan människor. Många scener i romanen är dråpliga, beskrivna med stor humor. Andra scener är desto sorgligare, då brutalitet och förnedring ständigt är närvarande. Det beror på kriget förstås, men ofta handlar det också om hur stadens invånare förhåller sig till individer som bryter samhällets eller familjens hederskodex. Sedvänjorna i det gamla traditionstyngda klansamhället skördar offer bland de älskande och livstörstande. 

Krönika av sten är ändå inte en roman som präglas av sorgsenhet. I stället är det nyfikenheten och livsaptiten hos den lille pojken som gör störst intryck tillsammans med alla porträtten av människorna runt omkring honom – och av staden. 

Att i dag vandra omkring i Gjirokastra sätter min fantasi i rörelse. Tankarna far gärna iväg till Kadarés skildring, hur pojken sprang omkring på de branta gatorna till sin morfar, sin vän, till kastellet. Jag minns alla hans upptåg och hur människorna fick söka skydd under bombardemangen. Blickarna far gärna upp mot bergen där partisanerna höll till innan de till sist invaderade staden efter att tyskarna retirerat. 

Ingen annan albansk författare har nått samma internationella erkännande som Ismail Kadaré. Femton gånger har han nominerats till Nobelpriset. Han var starkt solidarisk med sitt arma fosterland och var knappast någon dissident. Han satt faktiskt en tid i Albaniens parlament. Men kritik uttryckte han och de romaner jag läst av honom var knappast ”politiskt korrekta” i en albanskkommunistisk kontext, vare sig till innehåll eller form. En del censurerades också. Det dröjde dock till efter Enver Hoxhas död innan han lämnade Albanien för att bosätta sig i Frankrike.

Vi har kommit till Albanien – för andra gången, ett halvt sekel senare. Då var det en gruppresa med nyfikna ungdomar som ville utforska det säregna landet på Balkanhalvön. Det var ett hårt slutet samhälle, styrt av ett strängt kommunistparti under ordförande Enver Hoxhas ledning. Resan var förstås snitslad under överinseende av en regimtrogen guide. Vi mötte bara entusiastiska albaner med stark sympati med sitt land och sin regim. Något annat hade knappast varit möjligt. Vi tog, måhända okritiskt, emot deras berättelser om hur deras hemland gjorde stora framsteg trots en fientlig omvärld. 

Albanien var annorlunda. Det fattiga lilla bergslandet hade, till skillnad från de flesta andra ockuperade länder under andra världskriget, själv befriat sig från italienska fascister och tyska nazister. Motståndet hade letts av Enver Hoxha, som tidigare under studier i Frankrike hade övertygats av den kommunistiska ideologin. Vid krigsslutet blev Hoxha Albaniens ledare och det nybildade kommunistiska partiet det enda tillåtna. Sovjetunionen försökte snart lägga landet under sin överhöghet såsom de gjort med de flesta andra östeuropeiska länder, men Albanien satte sig på tvären och Sovjetunionen drog 1962 tillbaka allt utvecklingsstöd man utlovat. Sovjets lydstater gjorde detsamma och Albanien blev nästan helt isolerat från handel och internationellt utbyte. Ett fantastiskt romanepos har skrivits om detta: Den hårda vintern av Ismael Kadaré. 

Albaniens tuffa attityd imponerade på oss. Vi tillhörde ju en generation i Sverige där vi var många som solidariserade oss med folk och länder som reste sig mot stormakternas imperialism, oavsett om det handlade om amerikansk eller sovjetisk imperialism. På denna arena stod Albanien för något speciellt; de lät sig inte hunsas trots svåra umbäranden. 

Landet gjorde också framsteg, åtminstone inom sociala områden. Albanien var ett mycket fattigt land dominerat av bergsbönder, inordnade i klaner med mycket traditionella värderingar. Hederskulturen hade ett starkt grepp om befolkningen, vilket bland annat tog sig uttryck i traditionen med blodshämnd. Landet var också religiöst splittrat. De flesta var muslimer, andra tillhörde olika kristna kyrkor. Med den nya regimen infördes allmän kostnadsfri skolplikt för första gången och snart hade man också högskolor och universitet. Sjukvården gjordes gratis liksom barnomsorg. Mödrar fick sex månaders ledighet vid barnafödande. Man införde också en långtgående löneutjämning. Blodshämnd stoppades. 

Framstegen hade dock en baksida. Den tuffhet den kommunistiska ledningen visat mot en fientlig omvärld riktade sig också mot varje form av opposition inom landet. Ja, man förbjöd till och med religiöst utövande. Tusentals avrättades. Partiet förbehöll sig också rätten att styra den ekonomiska utvecklingen i enlighet med principer för en socialistisk planekonomi. Och man ansåg sig behöva lägga tio procent av BNP på försvarsutgifter. Till och med på landets många badstränder byggdes små befästa bunkrar för att försvara sig mot invasion. Trots framstegen fortsatte landet att vara ett av Europas fattigaste länder, om inte det fattigaste. 

Den kommunistiska diktaturen kom dock att gå under 1992, ett par år efter andra östeuropeiska diktaturer. 1990-talet kom sedan att bli kaotiskt med ekonomisk kollaps vilket förde landet till randen av ett inbördeskrig. Blodshämnden kom åter till heders. 

De sista kommunistiska åren och 1990-talets kaos är mästerligt skildrat i boken Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi. Jag har tidigare skrivit om den här: https://stefanwiken.blog/2022/10/24/en-uppvaxt-vid-historiens-slut/

Idag har landet demokratiserats och stabiliserats. Man har förstås också öppnat upp sig mot omvärlden och söker inträde i EU. 

Nu är vi här för ett spännande återbesök i Albanien. Mycket har förändrats, men den enastående bergsnaturen, den vackra kusten, de gamla byarna och städerna samt de gästfria människorna finns kvar. 

Don´t mention the war! Uppmaningen i ett gammalt avsnitt av Fawlty Towers (Pang i bygget) dök upp i mitt minne när jag härom dagen bevistade ett opinionsmöte om DCA-avtalet. Ni som följde serien kommer kanske ihåg hur John Cleese till varje pris försökte undvika att påminna några tyska hotellgäster om andra världskriget. Det gick inte så bra. Men det var jäkligt roligt.

Mötet som skulle informera om DCA-avtalet arrangerades av Kristna fredsrörelsen. Föreläsaren var från Kvinnor för fred. Som bekant handlar avtalet om att USA:s krigsmakt kommer att få tillgång till 17 bemannade baser i Sverige, bland annat i Luleå, där de kommer att lagra den krigsmateriel de själva bestämmer. Inte ens kärnvapen är undantagna i avtalstexten såsom de är i våra grannländer. Det handlar förstås inte bara om vapendepåer utan också om krigsövningar, förmodligen omfattande. Basernas personal kommer att vara undantagna från svensk rättsskipning; den kommer att lyda under amerikansk jurisdiktion. Avtalet är signerat av USA:s och Sveriges utrikesministrar men måste ratificeras i Sveriges riksdag. Frågan ska beslutas i höst och det är därför hög tid att reagera för oss som anser att DCA kan leda till olycka för freden i vår del av världen. Observera att Sveriges Nato-medlemskap inte tvingar oss att acceptera avtalet. Det är endast ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige. 

Föreläsningen var fyllig och informativ när det gäller avtalets innehåll och konsekvenser. Med hjälp av en FOU-karta visade hon också hur USA byggt upp motsvarande baser i ett antal europeiska länder i syfte att ge en bild av amerikansk krigsstrategi i vårt närområde, då Sverige kan antas bli ett uppmarschområde i händelse av en konflikt med Ryssland. Det kan handla om Baltikum, Arktis eller annat i vårt närområde.

Men inte ett ord sades om Rysslands krig i Ukraina eller om ryska påtryckningar mot andra länder. Vad man än må tycka om Sveriges avtåg från neutralitetspolitiken med Nato-medlemskap och DCA-avtal så har det ju skett mot bakgrund av det förändrade säkerhetsläget i Europa efter den ryska invasionen i Ukraina. Den som vill skapa opinion mot DCA måste vara beredd på att diskutera hur Sveriges fred och säkerhet på bästa sätt försvaras också mot ryska strävanden, där kanske DCA snarare är en förbannelse än en tillgång. Man får inte vara rädd att tala om det ryska kriget. Få kommer att lyssna till den som bara talar om amerikansk imperialism. 

Kvinnor för fred är en omdiskuterad organisation där ledande medlemmar uttryckt tydligt stöd för Rysslands invasion i Ukraina. De har också tvingats lämna tillbaka en del av det statliga stöd de fått av Jämställdhetsmyndigheten på grund av detta (vilket i och för sig låter konstigt). Jag antar att föreläsaren inte hör till Putinkramarna; det vore uppseendeväckande då hon tidigare var riksdagsledamot för Folkpartiet.

Det finns all anledning att bygga en opinion mot DCA-avtalet. Det är dock ett svårt arbete. I våra medier förekommer knappast någon granskning. Där nöjer man sig i stor utsträckning med att intervjua militärer och försvarspolitiker. Knappast någon kritiker hörs.

Avtalet bör hamna i pappersåtervinningen. Anledningen är dels att det skapar öar av amerikansk jurisdiktion på svensk mark där svensk suveränitet bör råda. Men framför allt handlar det om att baserna blir redskap för USA:s krigsmakt, inte Sveriges eller ens Natos. Dessutom blir baserna givna krigsmål i en större konflikt. Putin sade faktiskt för två år sedan, enligt SvD, att han ”inte har några problem med at Sverige och Finland går med i Nato, men att motåtgärder väntar om Natostyrkor placeras i de två länderna.” Vi ska förstås inte låta Putin bestämma vår försvarspolitik, men hans uttalande är en faktor som bör vägas in i våra beslut.

Vi måste tala om kriget!