Våra sista dagar i Albanien stannar vi i Theth, hjärtat i en magnifik nationalpark i norr med alptoppar på uppemot tre tusen meter. Den lilla byn ligger makalöst vackert i en grönskande dal omringad av berg vart man än vänder blicken. Den smala vägen hit ringlar sig i terpentiner med skarpa hårnålskurvor. Fram till för ett par år sedan var det bara stenig lerväg. Nu har en stigande ström av turister tvingat fram enklare möjligheter att ta sig till Theth. Turisterna kommer för den omtalade skönheten men också för att vandra i bergen. Naturligtvis passade också vi på att ägna en dag åt vandring då vi nådde ett av de populära målen: ett spektakulärt vattenfall. 

Naturens skönhet kunde man förr inte leva på i Albanien. Byn var mycket isolerad och fattig. Här, i de norra delarna av Albanien, var hederskulturen särskilt stark. När vi i dag befinner oss i dessa paradisiskt ljuvliga trakter är det svårt att ta in vilken betydelse de gamla sedvänjorna har haft. I namn av heder har här otaliga blodsoffer skördats genom historien, men hederskulturen har också räddat många människor från en säker död – såsom judar under andra världskriget!

Hederskultur på gott och ont alltså. Vi börjar med ett ont som utmärker Albanien, särskilt i norr: Blodshämnd, som också i modernare tider drabbat människor. Sedan år 2000 har omkring hundra personer dödats på grund av denna onda sedvänja och fortfarande 2016 har omkring sextio familjer varit isolerade på grund av risk att drabbas. Blodshämnd innebär att om någon allvarligt kränker eller dödar en familjemedlem så måste någon annan i familjen hämnas på den skyldige eller någon annan i dennes familj. Detta kan i sin tur innebära en ny hämndaktion och så kan det bölja fram och tillbaka i generationer i en dödlig våldsspiral. Hämnden är en hederssak. Den familjemedlem som vägrar hämnas kan bli förskjuten. Den som riskerade att bli dödad isolerade sig ofta i ett befäst stenhus bortom sin hemby. En osäker statistik visar dock att antalet offer har minskat och kanske rent av är noll idag. 

Den blodiga traditionen går tillbaka till 1400-talet. Albanien var då en del av det Osmanska (turkiska) väldet, då rättskipningen kom att vila på så kallad sedvanerätt. Rättssystem med skriftliga lagar och domstolar fanns inte vid den tiden bland albanerna. Här sammanställdes sedvanerätten i Kanun – en samling bestämmelser där bland annat blodshämnden reglerades. Kanun överfördes från generation till generation muntligt; den sammanställdes i skrift först på 1930-talet då fejderna var långt fler än under senare år. 

En tid sägs blodsfejderna ha tagit en lång paus. När de albanska kommunisterna tog över ledningen av Albanien 1944 efter frihetskriget under andra världskriget förbjöds blodsfejderna strängt. Kommunisterna upprättade en stark centralmakt och strängt rättssystem som förintade sedvanerätten som ju är typisk i länder med svag centralmakt (Att regimen fick eget blod på sina händer är en annan och lika sorglig historia). När så den kommunistiska regimen störtades 1992 utbröt kaos i landet. Blodsfejderna tog ny fart, nu ofta på grund av tvister kring egendomar som privatiserats. 

Blodshämnd är förstås ett uttryck för en stark och patriarkalisk hederskultur. Men heder kan ha många ansikten, också sådant vi håller för gott. Ett exempel på det är Besa, som också är en del av sedvanerättens Kanun. Besa kräver av albanen att vara gästvänlig och ta hand om människor som behöver skydd. Under andra världskrigets judeförföljelser fick mer än två tusen judar skydd i albaners hem. Inte en enda utlämnades från landet. I alla andra ockuperade länder transporterades judar till koncentrationslägren, ofta avslöjade av sina landsmän. Många av Albaniens judar hade flytt hit från andra länder; i Albanien fanns inte fler än två hundra judar före kriget. 

Det var en heder som förstås är lättare att ta in i det omtumlande landskapet som både inrymmer karga klippor och mjuka kullar – ungefär som albansk historia. Och albanernas omtalade och hedersamma vänlighet har också vi fått erfara under vår fina resa i det vackra och intressanta landet.

Vi stannar en dag i Tirana, kanske mest för att se hur staden förändrats genom åren. Det blir mest promenader i stadens centrala delar, vilket i Tirana betyder kvarteren runt Skanderbergtorget. Det stora torget är nu, liksom förr, stadens hjärta. Då fanns här inte så mycket annat än ett kulturhus med en väldig målning av albanska frihetskämpar samt en reslig staty av hjälten Skanderbeg som på medeltiden ställde sig i spetsen för kampen mot den turkiska överhögheten. Där fanns också en gammal moské, men den var inte i bruk eftersom den kommunistiska regimen proklamerat att Albanien skulle vara ateistiskt. 

Förvandlingen är nästan chockartad. Skanderbeg, frihetsmålningen och moskén finns kvar, men runt torget reser sig moderna höga hus, ofta med avancerad och spännande arkitektur. De är mest tillhåll för banker, internationella företag och annat till kapitalismens fromma. Längre från det gamla kommunistiska Albanien är det svårt att komma. Vi stöter på en folksamling framför en scen med talare. Det visar sig vara ett event av motsvarigheten till svenska Ung företagsamhet. En annan folksamling visar sig vara samlad för att lyssna till en amerikansk väckelsepredikant. Vi går in i ett varuhus i modernast möjliga stil. Där finns de vanliga internationella modebutikerna och försäljning av lyxartiklar av allehanda slag.

Den gamla moskén är förstås åter i gång, vilket väl mer representerar det förkommunistiska Albanien än det postkommunistiska. Religion och äldre traditioner har åter tagits i bruk av albanerna. I moskén strömmar människor in för att be. 

Restauranger och caféer finns till övermått, bland annat i det närliggande parkområdet som tidigare var förbehållet den kommunistiska eliten. 

Tirana är värt ett besök. Staden kan kanske inte mäta sig med charmen i klassiska turiststäder i Europa som Paris, Prag Florens, Rom med flera, men vill man studera hur en stad växer för att vilja ta plats i sin omvärld så är Tirana intressant. Ja, man behöver förstås inte vara så seriös; här finns fina promenadstråk, god mat och – som så ofta i Albanien – vänligt bemötande.

Vi tar oss runt med bil i Albanien, stannar några dagar här och där. Landet som inte är större än Småland borde vara lätt att omfamna på ett par veckor, kan man tänka. Men alls icke; många av vägarna vi väljer slingrar sig i tvära serpentiner upp och ned för branta bergssluttningar och färden går då långsamt. Man vad gör det när vägen hela tiden bjuder på nya överraskningar? Efter en hårnålskurva eller ett bergspass öppnar ett nytt landskap upp sig: en vacker dal med små bondgårdar och odlingar, en porlande bäck omgiven av blommande växter, en hissnade vy över ett stup invid vägen och – förstås – det vida havet med öar i horisonten och ett pärlband av små stränder vid land. 

Men allt är inte berg. Här finns också vida och bördiga slätter som någon gång också sträcker sig ända ut mot havet. Vägarna är här mestadels raka och förvånansvärt fina. Färden skulle gå snabbt om det inte vore för alla stopp som det vackra landskapet tvingar oss till.

Albanien har en sällsynt tilldragande natur. De många stränderna förstås, ibland anonymt inrymda mellan utskjutande kustberg och ibland så vidsträckta att det är svårt att få syn på någon annan människa – åtminstone så här års. Bergsnaturen har jag nämnt, som är så vidunderligt vacker. I det relativt fattiga Albanien har man också förstått vilken rikedom de besitter i sin natur. Här finns tiotals nationalparker, nästan lika många som i det femton gånger större Sverige. 

Vår resa började i huvudstaden Tirana och förde oss söderut via kustbergen till turistorten Saranda. Därifrån gjorde vi utflykter till Gjirokastra, som jag tidigare skrivit om, och Syri i Kaltër. Där vandrade vi en bit till Blue Eye, ett femtio meter djupt hål i det porlande vattendraget där källvatten forsar upp till ytan – en fantastiskt explosion av blå-gröna färger i en i övrigt vacker natur.

Vår färd vändes åter norrut till Divjakë – Karavasta nationalpark invid havet. Där vandrade vi omkring i våtmarksområdet med dess vackra havslaguner och långa strand, där vi faktiskt badade alldeles ensamma. Parken är framför allt känd för sina fåglar. Det lär finnas runt 230 arter här. Vi intresserade oss mest för de ståtliga flamingofåglar som vadade i av lagunerna. Nu är vi åter i Tirana och pustar ut ett par dagar efter alla naturupplevelser Sedan planerar vi att dra vidare längre norrut, kanske till De fördömda bergen.  

I Albanien, några mil upp i bergen, nära gränsen mot Grekland, ligger Gjirokastra. Stadens äldre delar går i turkisk stil, en kvarleva från de fem hundra år som Albanien var en del av Osmanska riket. I dag är Gjirokastra ett världsarv, vackert beläget på en bergssluttning med banta stenlagda gränder och ett naturligt besöksmål för de allt fler turister som söker sig till Albanien. Nästan allt är mödosamt byggt i sten bruten i trakten. Också husens tak har lagts med skifferplattor. Över staden tronar stadens stora kastell, använt som försvarsanläggning och skydd under århundraden av återkommande krig. 

I Gjirokastra föddes Enver Hoxha, Albaniens kommunistiske ledare 1944–1985. Men större betydelse för mig är att det också var författaren Ismail Kadarés födelsestad, som han gestaltade i sin roman Krönika i sten. Ja, gestaltade är rätt ord, tycker jag. Staden har ett eget liv i romanen; hus och gator, ja till och med stenarna, andas, skälver och lider medan staden drabbas av den våldtäkt som krigsåren 1939–1944 innebar. Staden invaderas och ockuperas av ömsom italienare, greker och tyskar. Den bombarderas om och om igen, också av engelsmän i jakt på motståndarnas befästningar. Till slut tar Enver Hoxhas kommunistiska partisaner över. Flera av staden invånare tillhör partisanerna, medan andra snart får sätta livet till på grund av sitt samarbete med ockupanterna. 

Krönika i sten berättar om krigsårens Gjirokastra med hjälp av en pojkes upplevelser. Han iakttar, drömmer och förundras över staden, dess invånare och angripare. Här finns inget egentligt utrymme för emotioner utan i en närmast absurdistisk stil förmedlar romanen sakligt händelseutvecklingen och hur den påverkar stad och människor – och honom själv. Pojken kan till och med beundra bombplanen trots den förödelse de skapar. Livet i stenstaden uppe i bergen är fattigt, torftigt och underutvecklat. Det är omständigheterna som formar kultur och människor, ville nog Kadaré visa med sin roman som den marxist han var. Den präglas också av det självupplevda. Kadaré var själv i småbarnsåldern under krigstiden. 

De flesta i pojkens omgivning är skvallriga, vidskepliga och hederfixerade, fångna i urgamla vanor och föreställningar, men där finns också gemenskap och värme mellan människor. Många scener i romanen är dråpliga, beskrivna med stor humor. Andra scener är desto sorgligare, då brutalitet och förnedring ständigt är närvarande. Det beror på kriget förstås, men ofta handlar det också om hur stadens invånare förhåller sig till individer som bryter samhällets eller familjens hederskodex. Sedvänjorna i det gamla traditionstyngda klansamhället skördar offer bland de älskande och livstörstande. 

Krönika av sten är ändå inte en roman som präglas av sorgsenhet. I stället är det nyfikenheten och livsaptiten hos den lille pojken som gör störst intryck tillsammans med alla porträtten av människorna runt omkring honom – och av staden. 

Att i dag vandra omkring i Gjirokastra sätter min fantasi i rörelse. Tankarna far gärna iväg till Kadarés skildring, hur pojken sprang omkring på de branta gatorna till sin morfar, sin vän, till kastellet. Jag minns alla hans upptåg och hur människorna fick söka skydd under bombardemangen. Blickarna far gärna upp mot bergen där partisanerna höll till innan de till sist invaderade staden efter att tyskarna retirerat. 

Ingen annan albansk författare har nått samma internationella erkännande som Ismail Kadaré. Femton gånger har han nominerats till Nobelpriset. Han var starkt solidarisk med sitt arma fosterland och var knappast någon dissident. Han satt faktiskt en tid i Albaniens parlament. Men kritik uttryckte han och de romaner jag läst av honom var knappast ”politiskt korrekta” i en albanskkommunistisk kontext, vare sig till innehåll eller form. En del censurerades också. Det dröjde dock till efter Enver Hoxhas död innan han lämnade Albanien för att bosätta sig i Frankrike.

Vi har kommit till Albanien – för andra gången, ett halvt sekel senare. Då var det en gruppresa med nyfikna ungdomar som ville utforska det säregna landet på Balkanhalvön. Det var ett hårt slutet samhälle, styrt av ett strängt kommunistparti under ordförande Enver Hoxhas ledning. Resan var förstås snitslad under överinseende av en regimtrogen guide. Vi mötte bara entusiastiska albaner med stark sympati med sitt land och sin regim. Något annat hade knappast varit möjligt. Vi tog, måhända okritiskt, emot deras berättelser om hur deras hemland gjorde stora framsteg trots en fientlig omvärld. 

Albanien var annorlunda. Det fattiga lilla bergslandet hade, till skillnad från de flesta andra ockuperade länder under andra världskriget, själv befriat sig från italienska fascister och tyska nazister. Motståndet hade letts av Enver Hoxha, som tidigare under studier i Frankrike hade övertygats av den kommunistiska ideologin. Vid krigsslutet blev Hoxha Albaniens ledare och det nybildade kommunistiska partiet det enda tillåtna. Sovjetunionen försökte snart lägga landet under sin överhöghet såsom de gjort med de flesta andra östeuropeiska länder, men Albanien satte sig på tvären och Sovjetunionen drog 1962 tillbaka allt utvecklingsstöd man utlovat. Sovjets lydstater gjorde detsamma och Albanien blev nästan helt isolerat från handel och internationellt utbyte. Ett fantastiskt romanepos har skrivits om detta: Den hårda vintern av Ismael Kadaré. 

Albaniens tuffa attityd imponerade på oss. Vi tillhörde ju en generation i Sverige där vi var många som solidariserade oss med folk och länder som reste sig mot stormakternas imperialism, oavsett om det handlade om amerikansk eller sovjetisk imperialism. På denna arena stod Albanien för något speciellt; de lät sig inte hunsas trots svåra umbäranden. 

Landet gjorde också framsteg, åtminstone inom sociala områden. Albanien var ett mycket fattigt land dominerat av bergsbönder, inordnade i klaner med mycket traditionella värderingar. Hederskulturen hade ett starkt grepp om befolkningen, vilket bland annat tog sig uttryck i traditionen med blodshämnd. Landet var också religiöst splittrat. De flesta var muslimer, andra tillhörde olika kristna kyrkor. Med den nya regimen infördes allmän kostnadsfri skolplikt för första gången och snart hade man också högskolor och universitet. Sjukvården gjordes gratis liksom barnomsorg. Mödrar fick sex månaders ledighet vid barnafödande. Man införde också en långtgående löneutjämning. Blodshämnd stoppades. 

Framstegen hade dock en baksida. Den tuffhet den kommunistiska ledningen visat mot en fientlig omvärld riktade sig också mot varje form av opposition inom landet. Ja, man förbjöd till och med religiöst utövande. Tusentals avrättades. Partiet förbehöll sig också rätten att styra den ekonomiska utvecklingen i enlighet med principer för en socialistisk planekonomi. Och man ansåg sig behöva lägga tio procent av BNP på försvarsutgifter. Till och med på landets många badstränder byggdes små befästa bunkrar för att försvara sig mot invasion. Trots framstegen fortsatte landet att vara ett av Europas fattigaste länder, om inte det fattigaste. 

Den kommunistiska diktaturen kom dock att gå under 1992, ett par år efter andra östeuropeiska diktaturer. 1990-talet kom sedan att bli kaotiskt med ekonomisk kollaps vilket förde landet till randen av ett inbördeskrig. Blodshämnden kom åter till heders. 

De sista kommunistiska åren och 1990-talets kaos är mästerligt skildrat i boken Fri – En uppväxt vid historiens slut av Lea Ypi. Jag har tidigare skrivit om den här: https://stefanwiken.blog/2022/10/24/en-uppvaxt-vid-historiens-slut/

Idag har landet demokratiserats och stabiliserats. Man har förstås också öppnat upp sig mot omvärlden och söker inträde i EU. 

Nu är vi här för ett spännande återbesök i Albanien. Mycket har förändrats, men den enastående bergsnaturen, den vackra kusten, de gamla byarna och städerna samt de gästfria människorna finns kvar.