Simona omfamnar Jimmie. Hon har nyss försäkrat att Liberalerna välkomnar ett regeringssamarbete med SD tvärtemot partiets tidigare beslut. Så sorgligt tycker många medlemmar och vänder sitt parti ryggen medan andra ser det som en naturlig utveckling av Tidösamarbetet. 

Kanske har Simona lystrat till det famösa debattinlägget i DN i höstas med rubriken: ”Resonemangsäktenskapet Tidö måste bli äkta kärlek”. Det var den nyliberala tankesmedjan Timbro som tillsammans med SD-kopplade tankesmedjan Oikos presenterade ett program i 132 punkter för hur Sverige skulle förändras genom en fördjupad relation. 

Tänk att det gått så långt. Länge har Folkpartiet/Liberalerna stått i främsta ledet när det gällt att avvisa och varna för nationalistisk högerextremism. Bengt Westerberg var tydlig, Jan Björklund likaså. Partiet har också en lång historia som förkämpe för individens rättigheter mot övermakten och alla människors lika värde. Det var liberaler som tillsammans med socialister som drev igenom demokratin i Sverige och det var liberaler som ställde sig bakom alla betydande välfärdsreformer, men ofta med förslag som mer betonade individens roll än statens. Sin storhetstid som näst största parti hade de på 1950- och 1960-talet under ledarskap av Bertil Ohlin, framstående ekonomiprofessor och ekonomipristagare till Nobels minne. 

Men det var då. Den verklighet politiker har att navigera i ser idag helt annorlunda ut. Förr handlade det politiska spelet till över nittio procent om partier fast förankrade i demokratiska värderingar trots att debatten mellan demokratiska socialister, liberaler och konservativa kunde vara väl så frän. Demokratin hade blivit en ”överideologi”, skrev Herbert Tingsten strax efter att nazisterna hade besegrats i andra världskriget. Idag har dock alla västliga demokratier att förhålla sig till en starkt växande ytterhöger med värderingar och metoder utanför de traditionella partierna – eller ”det politiska etablissemanget”, skulle de själva säga. De angriper väl sällan demokratin, men ofta kärnvärden som vi förknippar med öppna demokratiska samhällen. 

Det är ett sätt att se på liberalers öppningar mot extremhögern, alltså ett politiskt spel för att behålla sin relevans i ett nytt politiskt landskap – att ge och ta, att de känt sig nödda och tvungna. 

Men det finns också mycket som talar för att sympatierna mellan liberal höger och nationalistisk ytterhöger växt. Minns Ulf Kristerssons tal efter Tidöavtalet, då han berömde SD för att förstått problemen med invandringen före alla andra, och minns Timbros och Oikos gemensamma program. Simonas kram kommer vi inte i första taget att glömma.

Värt att hålla i minnet är att liberalismen länge varit en bred kyrka med många trosinriktningar och att liberalismen är något mycket större i Sverige än partiet Liberalerna. Avståndet från gammal hederlig socialliberalism till dagens nyliberalism är enormt. Och medlemmarna i nästan alla svenska riksdagspartier ser sig i större eller mindre utsträckning som liberaler genom att stå för liberal demokrati, liberala fri- och rättigheter, liberal världsordning, liberal marknadsekonomi osv. Sanningen är nog att tongivande rikspolitiker från S till M (och även SD) också till stora delar anammat nyliberalismen.

Om vi blickar ut över världen och gräver i historien så upptäcker vi att det nya förhållandet till ytterhögern länge varit i säck innan det hamnat i påse i Sverige liksom i många andra västdemokratier. 

I den amerikanske historikern Quinn Slobodians nya bok Hayeks Bastards – Ytterhögerns nyliberala ursprung kan vi läsa om ett antal prominenta nyliberaler som redan för flera decennier sedan krokade arm med ytterhögern, ja till och med pekade ut riktningen i vissa frågor liksom att ytterhögern i många fall närmade sig nyliberalismen. Jag återkommer till det. Först en historisk återblick.

Vi letar oss tillbaka till tiden efter andra världskriget, då stora delar av Europa låg i ruiner och var delat mellan ett kommunistiskt dominerat öst och ett kapitalistiskt väst. En del såg stora möjligheter att få gehör för sina nyliberala idéer.

I april 1947 samlades några dussin män och en kvinna i den lilla schweiziska byn Mont Pèlerin. Initiativet kom från Friedrich Hayek, en österrikisk statsvetare och ekonom, verksam i USA. Hayek är än i denna dag den starkast lysande stjärnan på nyliberalernas himmel tillsammans med hans kollega och tidigare lärare, Ludwig von Mises, som också deltog på mötet. Målet för Mont Pèlerinsällskapet, som de kom att kalla sig, var främst att verka för att stärka fria marknader och motarbeta statligt inflytande över ekonomin. Själva begreppet nyliberalism användes flitigt i detta sällskap om än det också använts tidigare i andra sammanhang (År 1868–1871 fanns exempelvis ett parti med namnet Nyliberala partiet i den svenska riksdagen, men det var inte nyliberalt i modern mening).

Bland nyliberalerna i Mont Pèlerinsällskapet var meningsskiljaktigheterna stundtals stora, så stora att Ludwig von Mises vid det första mötet skrek: ”Ni är alla socialister!”, varpå han marscherade ut för att sedan slokörat återvända. Hans irritation handlade om att han tyckte att övriga gärna såg en aktiv roll från staten för att till exempel se till att det finns institutioner, lagar och regler för att gynna fria marknader, fri prissättning osv. Själv ville han begränsa statens roll ännu mer. Därför har han blivit idoliserad av dagens mer dogmatiska nyliberaler och libertarianer som motsätter sig all statlig inblandning i ekonomin. I många västländer, även i Sverige, finns numera ”von Mises-institutet” för att främja hans idéer. För att illustrera med ett modernt exempel: Både Hayek och von Mises skulle ha gillat 1990-talets avregleringar och privatiseringar i Sverige, men Hayek skulle nog, till skillnad från von Mises, ha motsatt sig privatiserandet av skolor med offentliga skattemedel på det extrema sätt som Sverige är ensam i världen om. 

Mont Pèlerinsällskapet finns fortfarande, numera med flera hundra medlemmar, och träffas vart eller vartannat år, naturligtvis med nya medlemmar. Genom åren har många av dem blivit mycket inflytelserika som ekonomipristagare, statsmän och riksbankschefer – eller, som Milton Friedman, ekonomisk rådgivare till den fascistiska juntan i Chile under 1970-talet. 

När Hayek dog 1994 kunde de till begravning församlade medlemmarna nöjt konstatera att kommunismen var död och liberalismen hade mer eller mindre blivit överideologi i Väst efter Reagans och Thatchers reformer under 1980-talet. Friedman tyckte att man lika gärna kunde lägga ned sällskapet men andra såg nya mål: att rörelser för miljö, feminism och medborgarrätt. Mont Pèlerinsällskapet levde vidare. 

I Hayek Bastards, visar Quinn Slobodian att idéer som sammanfaller med ytterhögern länge funnits bland framstående nyliberaler, medlemmar i Mont Pèlerinsällskapet och Ludwig von Musikinstitutet. Den bild han målar upp visar på en värdegemenskap – eller äkta kärlek – mellan dessa nyliberaler och nationalkonservativa i några väsentliga profilfrågor. Han kallar förhållandet för den nya fusionen och daterar dess födelse till 1990-talet när man närmar sig ”alt-right”, alternativhögern, som till skillnad mot tidigare extremhöger var mer marknadsliberala. Men nyfusionisterna bildade också allianser med traditionalister, nationalister och förespråkare av kulturell homogenitet – ja, också med typiska rasister.

En del av nyliberaler och libertarianer kom att ägna stort intresse åt invandrarfrågor. En del av dem tog intryck av den brittiske psykologen Richard Lynn och hans starkt ifrågasatta forskning om IQ kopplade till olika befolkningsgrupper, där han exempelvis fann att människor i Afrika söder om Sahara hade en genomsnittlig intelligenskvot långt under europeisk eller östasiatisk. Det blev ett viktigt mål för dessa nyliberaler att begränsa invandring från länder med ”sämre kognitiva egenskaper”. Från samma mylla kunde nyliberaler ifrågasätta demokratiska rättigheter för alla och envar.

Men det har också rört sig inom ytterhögern. Många av de västliga partier som kan räknas dit har börjat som lite röriga och reaktionära populistiska rörelser, ofta med udden mot globaliseringens effekter. Men med tiden har man kommit närmare nyliberalismen. Som Slobodian skriver: 

”Både nyliberaler och den nya högern föraktar egalitarism, global ekonomisk jämlikhet och solidaritet bortom nationsgränsen. Båda ser kapitalismen som oundviklig och bedömer medborgare utifrån måttet på deras produktivitet och effektivitet.”

Ett tydligt exempel på den nya fusionen är Argentinas nye ledare Javier Milei. Han är utbildad ekonom och beskriver sig själv som libertarian. Han vill till exempel ersätta staten med privata leverantörer av samhällstjänster samtidigt som han framstår som en hårdför nationalist. 

Ett annat exempel är Alternative für Deutchland (AfD), som bildades 2013 av ett antal ekonomiprofessorer, varav ett par var medlemmar i Mont Pèlerinsällskapet. AfD har gjort sig känt som nationalistiskt, invandringskritiskt och islamofobiskt men bakgrunden till dess tillblivelse handlade framför allt om kritik mot EU och euro-valutan. Som bekant har AfD lyfts fram av Trumpadministrationen, särskilt av Vance, som ett parti man gärna ger sitt fulla stöd.

Quinn Slobodian ger många exempel på den nya fusionen mellan radikal höger – ibland med tydligt rasistiska åsikter – och vissa nyliberala strömningar. Han har tveklöst studerat frågorna ordentligt innan han fäst sina slutsatser i text. Boken är väldokumenterad och dess notapparat och litteraturförteckning omfattar 60 sidor. Tidigare har han skrivit en bok, Globalister – Imperiets fall och nyliberalismens uppkomst, om hur tongivande nyliberaler gärna ville ha starka statliga institutioner så länge de skyddade kapitalismen från demokratiskt inflytande. Den har jag presenterat här: https://stefanwiken.blog/2023/11/23/inkapslad-kapitalism-en-nyliberal-drom/.

Det är dock viktigt att poängtera att nyliberalismen innehåller många inriktningar och flertalet betackar sig nog för att förknippas med extremhöger. Slobodian har ju också kallat sin bok för Hayeks Bastards, alltså ungefär Hayeks oäktingar, och markerar på så vis att Hayek nog inte skulle vilja kännas vid dem – kanske som en oansvarig far. 

Men ändå: Boken ger en intressant öppning för diskussioner om nyliberalismens roll i framväxten av nationalistisk extremhöger och kanske också en bakgrund till Timbros och Oikos debattartikel – och Simonas omfamning av Jimmie.