Jag rotar i min dator bland mappar med inskannade diabilder från mina tidiga resor. Tanken är att sortera dem lite mer överskådligt. Det tar tid; bilderna får mig ofta att stanna upp och fundera över mina upplevelser. Några bildmappar sticker ut. De väcker minnen av människor och miljöer samt något som det är svårt att sätta ord på. Kanske handlar det om stämningar, ljud, lukter och annat som gav mig intryck och som påverkade mig. När jag nu tittar på bilderna blir jag ofta berörd.

Så är det med bilderna från min resa i Indien runt årsskiftet 1982/83. Jag tittar på dem, försöker rekonstruera resan, erinrar mig händelser, platser och personer. Det är en resa i sig att försöka återuppliva något som hände för mer än fyrtio år sedan. 

Jag reste med en grupp. Den leddes av en svensk lärare som vistats mycket i landet och skaffat sig goda kunskaper och kontakter som höjde resans kvalitet långt utöver det vanliga. Naturligtvis besökte vi några av de vanligaste turistmålen i städer som Delhi, Calcutta, Agra, Varanasi och Madras (Chennay). Det var palats, tempel, moskéer och allt man kunde tänka sig i mångkulturellt land med en enastående historia. Att besöka Taj Mahal i tidig gryning var en upplevelse av storslagen skönhet som är svår att överträffa. Att vistas på ghatsen i Varanasi tillsammans med tusentals hinduer som tog sina rituella bad i Ghanges var en erfarenhet av sällsam frid. 

Men där fanns också det mångfacetterade gatulivet. Liv, arbete och annan verksamhet tycktes mest utspela sig på gatorna i detta folkrika land. Intrycken växlade från hänförelse till vanmakt; den bottenlösa fattigdomen, där många människor till och med sov på gatorna, gjorde sig ständigt påmind. 

Ändå var det resans sista del som gav de djupaste intrycken. Vi var tre unga män från gruppen som bodde en vecka i Pennakonam, en by på runt fyra tusen invånare i delstaten Tamil Nadu i södra Indien. Till vår hjälp hade vi två tolkar som med Lutherhjälpens stöd arbetade med ett utbildningsprojekt i byn. 

Pennakonam var delat i två hälfter. I ena delen bodde de ”kastlösa”, de som Gandhi kallade harijans (Guds barn) och som ofta själva kallar sig daliter (förtryckta). I den andra bodde de som tillhörde någon av de fyra kaster (jatis) som fanns representerade i byn. 

De hinduer i Indien som tillhör någon av de tusentals kasterna och håller fast vid den religiösa traditionen betraktar daliterna som ”oberörbara”. Minsta kontakt gör dem andligt orena. Naturligtvis har de förtryckande sederna luckrats upp, särskilt i Indiens växande städer, och många hinduer tar starkt avstånd från dem. Det är också enligt Indiens konstitution från 1950 förbjudet att diskriminera någon på grund av kast. 

I Pennakonam levde den mörka traditionen vidare när vi besökte byn. Med något undantag tillät inte de bybor som tillhörde någon kast nära kontakter från daliterna. De fick komma till deras del av byn för att arbeta åt de mer välbärgade med viss distans, men de fick absolut inte komma in i deras hus. Det var för drygt fyrtio år sedan och mycket kan ha hänt, men nutida skildringar från indisk landsbygd visar att kastförtrycket lever vidare.

Vi bodde i dalitbyn där vi togs om hand på bästa möjliga vis. Vårt tillfälliga hem fick vi i en liten skolbyggnad som var ett av få riktiga hus i byn. Annars fanns där bara enkla små lerhyddor med tak täckta av palmyrablad som fick bytas vid varje monsun. En äldre kvinna lagade vår mat som serverades på bananblad. Den starka kryddningen har jag varken förr eller senare varit i närheten av. 

Om dagarna strosade vi runt i byn och på fälten. Vi hälsade på i hyddor, besökte deras tempel, träffade någon jordägare i kastbyn och försökte på alla sätt få en djupare förståelse av livet i Pennakonam. Fattigdomen bland daliterna var utan botten. Några hade nakna glödlampor i sina hyddor, sannolikt tjuvkopplade. Någon enstaka hade en radio. Någon annan hade en cykel. I hyddorna fanns inga möbler, endast några bastmattor att ligga på. Vid väggarna stod några kokkärl och vattenkrus staplade. Det var ungefär den samlade egendomen för en familj i dalitbyn. Ingen av dem ägde mark, det var förbehållet några familjer i kastbyn. 

Betydligt fler kvinnor än män rörde sig ute, förstås alltid sysselsatta med något. Det förklarar att det främst är kvinnor på mina bilder. Jag hade två kameror, en för färg och en för svartvitt. De flesta lät sig gärna avbildas. Ryktet om min iver att avbilda fick till och med vissa att söka upp mig för fotografering. Efter resan skickade jag därför en stor bunt svartvita bilder till byn, som kanske kom att pryda en och annan hydda. 

Livet i byn syntes torftigt och trist där inte mycket hände som bröt mot vardagens rutiner. Undantaget var det vi fick uppleva en kväll, då en eld hade tänts i utkanten av byn. Flickor i tonåren dansade runt elden i takt med dova trumslag. Det var en mystisk passagerit vi fick bevittna, där man firade flickornas könsmognad. Så tolkade vi det i alla fall. De bar glödande kolbitar i sina händer, vilket inte tycktes påverka dem. Mystiskt, som sagt, och jag fick inte klart för mig vad det egentligen var som hände. 

Om vardagen var torftig så riktades desto större uppmärksamhet riktades mot oss. De flesta hade nog aldrig tidigare stött på européer och omfamnade oss med glädje och generande välvilja. När vi så lämnade byn kände jag att det var en av mitt livs mest lärorika veckor. Fram till dess hade jag bara läst om fattigdom eller sett den på avstånd, inte skådat den så nära och inte samtalat med människor som genomlevde den dag efter dag, år efter år.   

När jag nästan tjugo år senare läste Lasse Bergs och Stig T Karlssons bok ”I Asiens tid” från 1999, där de med text och bild skildrade sina återbesök på platser och sina möten med människor de skildrat tidigare, fick jag en tanke om att än en gång resa till Pennakonam. I boken kunde jag läsa hur tillvaron för de flesta de mötte hade utvecklats på ett bra sätt. I Indiens byar såg de en omvälvning speglas. Bostäderna var av tegel i stället för lera. Nästan alla hade hela och rena kläder. Människor som hade synts dömda att leva i fortsatt fattigdom hade många gånger lyckats utbilda sig och fått utmärkta arbeten, inte minst kvinnor. I boken berättade Lasse Berg, som i årtionden indignerat rapporterat om världens fattiga, hur han reste hem hoppfullare än någonsin. Jag undrade: Fanns det ändå hopp också för daliterna i Pennakonam? Har utvecklingen också nått dem? 

Tjugofem år efter den förra resan åkte jag på nytt till Indien, denna gång med Lena, min fru, och utan guide och resegrupp. Vi besökte många platser, främst i södra Indien, under några veckor. Vi var också i Tamil Nadu, där byn ligger, men på västerländskt manér var vi alltför schemalagda i vår planering för att tycka oss hinna med ett besök i byn som låg ganska besvärligt till. Jag fick alltså inte svar på mina frågor.

När jag nu tittade igenom bilderna dök frågorna upp på nytt. Jag vände mig därför till Chat GPT som tyvärr inte lyckades leverera någon vettig information om Pennakonams utveckling. Ett försök att via Google Maps och Earth få en uppfattning om byns utseende idag visade att lerhyddorna numera är borta och att dalitbyn numera består av tegel- eller betonghus. Jag lyckades också googla fram lite statistik om att byn har ungefär lika många invånare som då, men att analfabetismen fortfarande är förskräckande hög – cirka 20 procent av männen och nästan 40 procent av kvinnorna, vilket är sämre än Tamil Nadu som helhet, men ändå mycket bättre än vid tiden för mitt besök. Statistiken som redovisas är dock flera år gammal. 

När jag ondgjort mig en stund över svårigheten att få fram uppgifter dyker det plötsligt upp en film i flödet. Den har rubriken ”A casteist entered the Dalit settlement in Pennakonam village to issue death threats” och lades upp för några veckor sedan. Låter otäckt! Troligen är händelsen ett exempel på att kastsystemets omänskliga diskriminering av daliter lever vidare trots Indiens ekonomiska utveckling sedan tiden för min resa. 

Fler enkla filmer dyker upp, men nu mer glädjefyllda, från religiösa festligheter och liknande. Och visst kan man se att det ser betydligt mer välordnat ut med asfalterade gator, ordentliga hus och välklädda människor. Allt har naturligtvis filmats med mobiler – vår tids självklara pryl även bland fattiga människor. Mina gamla svartvita bildgåvor har nog försvunnit tillsammans med hyddorna. Men för egen del är jag glad att jag har kvar de minnen som mina bilder väcker och hoppas att Pennakonams daliter lyckas kravla sig upp ur den förnedring som det hinduiska kastsystemet förorsakar.