Lettland – ett resebrev

Vädret har inte varit med oss sedan vi för några dagar sedan anlände till Lettland. Hittills har det mest varit kallt, blåsigt och regnigt och vi lär få vänta ytterligare några dagar innan solen åter börjar lysa över Baltikum. Ändå har vi fått se och uppleva sådant som gjort resan nöjsam. Vi började med ett par dagar i Riga med dess omtalade jugendarkitektur från förra sekelskiftet, dess väldiga matmarknad inrymd i gamla zeppelinhangarer och dess pampiga hus för Svarthuvudenas gilleför att blott nämna några sevärdheter. Sistnämnda ligger i Vecrïga, Rigas gamla stad, som vi förstås strosade igenom några varv. 

Efter Riga blev det bilfärd genom täta skogar och vidsträckta rapsfält till småstaden Kuldega, som stoltserar med Europas bredaste och Lettlands högsta vattenfall (drygt fyra meters fallhöjd!). Kuldega ligger vackert längs floden på ett lite kulligt landskap. Stadskärnan är bedagad med slitna men vackra trä- och tegelhus som minner om en tid och en ekonomi långt från Rigas svulstiga jugendhus. 

Nog är det märkligt att jag aldrig tidigare besökt Baltstaterna. Från Stockholm ligger Riga bara drygt fyrtio mil bort, alltså närmare än sträckan till Malmö och inte ens hälften så långt som avståndet mellan Stockholm och Luleå. 

Nära, men ändå långt bort. Östersjön skiljer oss åt och framför allt vår 1900-talshistoria, som nog skapat ett mentalt avstånd. Så har det inte alltid varit. Fram till de stora järnvägsbyggena i slutet av 1800-talet tog man sig ofta lättare fram på havet än på land, särskilt om man hade mycket att transportera. Handeln runt Östersjön sköttes länge av Hansan, det tyskdominerade handelsförbundet där Riga var en av många Hansestäder (liksom främst Visby i Sverige). 

Haven länkade alltså landområden samman. Det låter harmoniskt och fredligt, men genomfördes efter Hansans tid främst genom erövringar och krig. Handeln över Östersjön skulle behärskas och därför konkurrerade de regionala stormakterna om att kontrollera landområden som gränsade till havet. Från 1561till början av 1700-talet var det Sverige som var mest framgångsrikt – en tid som sammanföll med Sveriges stormaktstid. Som mest ingick Estland och större delen av Lettland i det svenska stormaktsväldet. Riga var länge Sveriges största stad och visst finns det mycket i staden och landet som påminner om den svenska tiden liksom om den tyska och ryska – och då menar jag inte bara om den nazistiska och sovjetiska tiden utan också tyskars och ryssars dominans under olika perioder alltsedan medeltiden. Lettland blev inte ett självständigt land förrän 1918 för att sedan förlora sin suveränitet under andra världskriget. Den nuvarande självständigheten vann man 1990 när Sovjetunionen började falla samman. 

Lettland har, liksom övriga Baltikum, alltsedan medeltiden legat i handelns, politikens och kulturernas korsväg och det tror jag ligger djupt i balternas självmedvetande, vilket präglar dem än idag. Att döma av det samtal jag hade med vår taxichaufför från flygplatsen är det också vanligare än i vårt land att man har ordentliga kunskaper om Baltikums historia – också om den svenska tiden – men det är förstås vad man kallar en anekdotisk bevisföring.