Så har Carl-Göran Ekerwald 101 år lämnat vår värld; en värld han så ivrigt utforskat i ett sex-sju decenniers långt författarskap. Här finns noveller, romaner och historieskildringar, men det är främst genom sina essäer han nått mig som läsare. Och vilka essäer!

Min läsning av Ekerwalds essäer började på 1980-talet, då jag också vid något tillfälle fick möjlighet att lyssna till honom. Det var på bokcaféet Tankarnas Trädgård i Luleå. Han framstod för mig som något av en ideal intellektuell: bildad och vältalig med en hejdlös lust att dela med sig av sina kunskaper för att vi – hans läsare och åhörare – skulle få bättre redskap att tänka själva. Kanske var han präglad av sin gamla profession som lärare och senare rektor på gymnasiet i Svenstavik. Men, nota bene!  Tro inte att Ekerwalds ideal var den typ av ”bildning” som förr gärna omhuldades inom borgerskapet. Nej hans bildningsbegrepp var mycket bredare, vilket han utvecklar i sin essäsamling Om bildning (2017). 

Ekerwald bodde länge kvar i Jämtland. Också det bidrog nog till att ge honom intellektuell integritet, fri från kotterier och åsiktsbubblor i storstäder och universitetskorridorer. ”I provinsens ljus ter sig många saker annorlunda än ur det centrala perspektivet. Utan tvånget att anpassa sig till olika kotteriers krav kan den provinsiella kulturarbetaren gå till verket med friskt sinne och oförvillad syn”, skrev Carl Henrik Svenstedt i en essäsamling från 1984. 

Carl-Göran Ekerwald var förvisso en vänsterman, men på ett tidlöst sätt. Han var mer förankrad i upplysningstradition än i dagspolitik. Det blev många alster under hans långa liv, men själv har jag mest läst hans essäer. Han kom att intressera mig för flera av de stora andarna i europeisk kulturhistoria. Några av dem han ofta återkom till var Goethe, Nietzsche och Swedenborg, men också till den svenske poeten Wilhelm Ekelund. Gärna gjorde han också utflykter utanför den europeiska kulturscenen, inte minst till sufismen i den muslimska världen. Den persiska sufiska poeten Rumi var en favorit. Den som vill låta sig smittas av Ekerwalds hejdlösa glädje att dela med sig av sina läsefrukter bör inte missa hans essäer. 

Ekerwald ville verkligen dela med sig, vara vår lärare, vägvisare eller samtalspartner. Och han ville roa oss. Tro därför inte att hans texter om ibland tunga författarskap är annat än lustfyllda, bara vi öppnar våra sinnen och förstår att bildning inte handlar om att briljera vid middagsbordet utan snarare att, som Ekerwald skriver när han resonerar om Kant; ”att höja vår horisont från det futtigt privata och egoistiska till det för alla gemensamma”. Till stor del handlar det nog om att föra en inre dialog där vårt ego ställs i relation till allt det andra; människor, samhällen, natur, skeenden etc. Att läsa är inte nödvändigt, men kan vara till hjälp. Eller som Ekerwald skrev i Diogenes lykta (1983): ”Litteraturen – som gödsel. Näring. För tanke och känsla”. 

Ekerwalds sista bok blev Fördelen med att bli gammal (2023). Här är han 99 år, sitter gärna på sin altan och betraktar molns rörelse, fåglars flykt, naturens gestaltningar – allt det gåtfulla. Han vill vara häpen som en nyfödd och sveper bort distraherande tankar Ensamheten är en dygd. Han söker sig alltmer inåt, till det själsliga, misstror den genomsekulariserade livshållningen och kokar ner sin egen strävan till Samvete och Insikt. Han söker sig alltmer till Bibeln, Koranen och de persiska sufierna, inte som en troende utan som den sökare han alltid varit över livets mysterium. 

Vi ska alla bli till mull; vi är endast tillfälliga gäster i vår värld. Ekerwald citerar vad han kallar ”den vackraste begravningsversen”, den persiska Fikri Khurasani:

”På skenvarats sida glida vi fram såsom en penna – och gå bort

Vi inskriva därpå vår smärtas bokstäver – och gå bort

På detta stormiga, omätliga hav

Följa vi efter varandra som vågor – och gå bort”