Vi har väl alla sett bilden: Trump välsignas av den nyandliga pastorn Paula White i kretsen av ett tjugotal bugande tillbedjare. Bilden påminner somliga om renässansmålningar av Nattvarden med Jesus och de tolv lärjungarna. Vilken hybris, tänker man, Trump gör sig till Messias som ska frälsa världen!

Jag får en annan biblisk. och minst lika obehaglig association: Uppenbarelseboken 11:15:

”Den sjunde ängeln blåser i sin basun. Då hördes starka röster i himlen som sade: ’Herraväldet över världen tillhör vår Herre och hans smorde, och han ska vara konung i evigheters evighet.’ Och de tjugofyra äldste, som satt på sina troner inför Gud, föll ner på sina ansikten och sade: ’Vi tackar dig, Herre Gud, allhärskare, du som är och som var, för du har tagit makten, din stora makt, och blivit konung.’”

Trump gör sig till Gud. High Tech-miljardärer, mediamoguler och allsköns tokhöger är hans smorde. I sin allsmäktighet benådar han inte bara inhemska kuppmakare eller piskar upp hat mot papperslösa invandrare. Han vill också omstöpa världen i enlighet med sina egna maktsträvanden och värderingar. Så vill han införliva Grönland, Panamakanalen och Kanada under sin allmakt. Så vill han rensa Gaza från palestinier och göra området till en playa för västerländska turister. Så vill han göra upp med Putin om Ukrainas öde. Så vill han starta handelskrig för att kväsa andra tronpretendenter, till exempel Xi Jinping. ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig!” Ja, Trump har drabbats av hybris i just den betydelse som antikens greker gav begreppet: att vilja vara som gudarna. 

Ingenting förvånar. Allt fanns i korten när Trump kandiderade. Det förvånande är snarare hans folkliga stöd; att han är demokratiskt vald och därmed erhållit legitimitet i sin roll. Förvånande är också hur tama reaktionerna varit från världen i övrigt, också från vårt land. 

Men vad är nyttan med att skriva ett inlägg om Trump? Knappast någon av mina läsare lär vilja ta honom i försvar. Vi lever ju i våra bubblor och kommunicerar sällan över den avgrund som numera skiljer människor från varandra vad gäller åsikter, attityder och värderingar om viktiga samhällsfrågor.

Jag måste erkänna att jag själv är ganska trött på alla inlägg som i sin egen lilla krets på sociala medier, på det ena eller andra sättet, visar sin avsky för Trump och extremhögern. Vem vill man upplysa? Men nu skriver jag alltså ett själv, driven av frustration och vanmakt.  

Den avgörande frågan att debattera borde väl snarare vara hur högervågen kan brytas. Själv tror jag att det i hög grad handlar om tillit. 

I USA visar mätningar att människors tillit till varandra sjunkit genom åren, från drygt 70 procent 1960 till ca 30 procent idag. Tilliten till regeringen har sjunkit ännu mer under samma tidsperiod, från ca 70 till ca 20 procent. Det är inte någon djärv slutsats att dra, att många av väljare med låg tillit gav Trump sin röst – en demagog som spottar det liberala etablissemanget i ansiktet.

I Sverige har vi inte sett samma utveckling. SOM-institutet har gjort mätningar av mellanmänsklig tillit de senaste 25 åren och förändringarna är små. Detsamma gäller förtroende för regering och riksdag. Men det finns sociala skillnader som förstärkts. Tilliten är betydligt sämre bland lågutbildade i vårt land. 

Många statsvetare och sociologer har forskat och skrivit om tillitens betydelse för demokratin och de värderingar man förknippar med demokrati. Jag har tidigare skrivit om Bo Rothsteins bok i ämnet (se här). En annan är Piotr Sztompka som i boken Trust skriver: 

”Tillit främjar tolerans, acceptans mot främlingar, en syn på kulturella och politiska skillnader som legitima – eftersom tillit gör det möjligt att uppfatta dessa på ett icke hotande sätt.”

När tilliten sjunker, skriver Sztompka, leder det till ett ökat säkerhetstänkande, men också till ”paternalism” – en kultur av misstänksamhet där människor börjar längta efter en fadersfigur, en Il Duce, en Führer eller varför inte en gudomlig Trump? 

Måtte vi inte hamna där.