Litar du i allmänhet på andra människor? Om du är medelålders eller äldre så är chansen mycket stor att du svarar ja på frågan. Om du dessutom har hyfsad utbildning, är vid god hälsa, bor i en stad och är uppväxt i Sverige och röstar till vänster om SD så är chansen ännu större. I så fall:  Grattis! Det är ett privilegium att slippa misstro sina medmänniskor. 

Och omvänt: Om du i stället är ung och/eller invandrare, sjuklig, SD-sympatisör osv. så är risken stor att du att du inte riktigt litar på din omvärld. Tråkigt förstås; det är tungt att känna misstro – och än värre att oförskyllt vara misstrodd. 

Hur graden av social tillit ser ut i olika länder och i olika befolkningsgrupper är ett forskningsområde som länge studerats av statsvetare runtom i världen. Skälet är främst att många ser den sociala tilliten som avgörande för samhällsutvecklingen. Hög tillit anses vara avgörande för landets ekonomi, välfärd, demokrati och livsbetingelser. Den sociala tilliten är kittet som ska hålla oss samman eller grundbulten som håller ihop samhällsbygget.

Tillsammans med övriga Norden sticker Sverige ut bland världens länder. Här är den sociala tilliten jämförelsevis hög och har så varit i många år. Medborgarna litar i allmänhet på andra människor, men också på myndigheter, företag, och andra institutioner. Men, som nämnts ovan, tilliten skiljer sig åt mellan olika sociala grupper och vad värre är, den minskar generellt och skillnaderna mellan grupperna ökar.  Vi har till och med ett parti i regeringsunderlaget som gör vad man kan för elda på misstron i samhället. 

Globalt ser det än värre ut. Demokratin, som för några decennier sedan såg ut att gå mot en ljusnande framtid, har förlorat terräng. Tänk exempelvis på Ryssland, Kina och arabstaterna eller på Turkiet och Ungern. Tänk också på Latinamerika där statskuppernas tid är förbi men där statsledare i länder som Venezuela, Nicaragua och Ecuador bit för bit grusat förhoppningar om demokratisk utveckling. Tänk vidare på USA, där kuppkonspiratören Trump i skrivande stund ser ut att vinna presidentvalet. Än dystrare blir det när man tänker på att auktoritära ledare i många fall bärs fram av folkmassor, där brist på tillit till ”etablissemanget” är en väsentlig drivkraft.

Det har fått den alltid ivrige debattören Bo Rothstein att skriva Grundbulten – Tillit och visionen om en liberal socialism (Fri Tanke 2023).  Rothstein är, som bekant, professor i statskunskap och har under många år lett forskningsprojekt om social tillit. Men här går han längre; han diskuterar möjligheten att forma ett demokratiskt samhälle med grundmurad tillit. Det kan, enligt honom, bara ske om den liberala demokratin utvecklas till att också omfatta ekonomin, vilket innebär att avskaffa kapitalismen så som vi känner den. Visionen kallar han liberal socialism.

Oj, tänker du kanske, har vi inte haft nog av samhällsexperiment? Och ”liberal socialism”, är inte det en skvader? Liberalismen förfäktar ju, enkelt uttryckt, inte bara demokrati, individuella friheter osv. utan också marknadsekonomi, medan socialismen förfäktar statligt styrd planekonomi. Men, som Rothstein påpekar, marknadsekonomi är inte detsamma som kapitalism. 

Marknadsekonomi innebär, som bekant, att priser på marknaden avgörs av utbud och efterfrågan på varor och tjänster i fri konkurrens. Marknadsekonomi har sina rötter i medeltiden medan kapitalismen som ekonomiskt system växte fram med industrialiseringen. Med kapitalism menar vi att fabriker, kontor, maskiner, redskap och annat som behövs att producera varor ägs av privata aktörer på marknaden. 

Någon ”ren” kapitalism i dess idealform har aldrig existerat. Statliga ingrepp har alltid förekommit och karteller och monopol har ibland förintat den fria konkurrensen. Idag har dessutom ägandet av produktionsmedel blivit alltmer avskilt från privata och aktiva kapitalister. Omkring 80 procent av aktiekapitalet på den svenska börsen kontrolleras av institutionella ägare som pensionsfonder och aktiefonder. Omkring 20 procent av börsvärdet är indexfonder som saknar aktivt förvaltande av kapital, dvs ägarna tar inget ansvar för företagens ledning. Den private kapitalisten som styr och ställer i sina företag för att svara på marknadens signaler blir en alltmer sällsynt figur. 

Marknadsekonomin har varit en framgångssaga i allt större delar av världen; den har skapat ekonomisk tillväxt och välstånd, kanske också tillit. Men det är många varningsklockor som ringer och som helt eller delvis har att göra med hur ekonomin är organiserad och fungerar. Dit hör ojämlikheten som under de senaste decennierna accelererat, inte minst i vårt land. Dit hör också allt fler människors misstro som gynnat populistiska högerrörelser. Tilliten – samhällets grundbult – riskerar att rosta sönder. 

När Bo Rothstein lanserar sin vision om liberal socialism ska det ses i denna kontext. I sin argumentation lutar han sig mot en tämligen bred skara av forskare och politiska filosofer, vars gemensamma nämnare är att de anser att demokratin rimligen på ett eller annat sätt även bör omfatta ekonomin i ett samhälle. 

Idén är att personalen i ett företag gemensamt kan driva verksamheten utan behov av ägare. Det kapital som behövs för investeringar hyrs in på kapitalmarknaden. På så vis vänder Rothstein på steken; medan kapitalism innebär att kapitalägaren hyr in arbetskraft mot lön för att producera varor och tjänster så skulle liberal socialism innebära att personalen hyr (dvs lånar) in kapitalet. Sådana företag finns förvisso, faktiskt till större andel i superkapitalistiska USA än i Sverige.  Forskning visar att dessa företag klarar sig utmärkt, har bättre löner och nöjdare personal. 

Jag avstår att här redovisa alla teknikaliteter kring den typen av företag, liksom de problem som kan uppkomma och som Rothstein diskuterar. Dock är det viktigt att förtydliga att detta har ingenting att göra med 1980-talets löntagarfonder som med rätta upprörde många. Helt genomförda löntagarfonder skulle bara flytta över ekonomisk makt från privata kapitalister till byråkratiska kapitalister. Någon ekonomisk demokrati var det inte frågan om – och verkligen inte något som stärkte tilliten i samhället.

I många avseenden är Bo Rothsteins bok en ögonöppnare. Många gånger slås jag över hur självklara vissa systemkritiska slutsatser kan vara. Därtill skriver Rothstein enkelt och pedagogiskt. Det betyder inte att man som läsare känner sig manad att fullt ut acceptera varje resonemang, men tveklöst öppnar den upp nya tankebanor. Hur bra vore det inte att ta del av en seriös debatt om hans idéer, men den lär man få vänta på.

Bo Rothsteins liberala socialism har naturligtvis intet att göra med ”realsocialismen”, dvs de kommunistiska diktaturer som med statlig planering styrde de statsägda företagens produktion och prissättning. I stället handlar det om en socialism som förenar sig med liberalismens credo, att individens autonomi och rättigheter måste stå i centrum. Vad man än må tycka om Rothsteins vision är det välgörande med någon som vågar tänka utanför boxen. Få debattörer, än färre forskare, lyfter blicken bortom bergen, de är allt som oftast upptagna med den bråte som omger dem. Inte minst Rothsteins kritik av den identitetspolitisk som präglar mycket av debatten inom samhälle och akademi ger syn för sägen.