I Albanien, några mil upp i bergen, nära gränsen mot Grekland, ligger Gjirokastra. Stadens äldre delar går i turkisk stil, en kvarleva från de fem hundra år som Albanien var en del av Osmanska riket. I dag är Gjirokastra ett världsarv, vackert beläget på en bergssluttning med banta stenlagda gränder och ett naturligt besöksmål för de allt fler turister som söker sig till Albanien. Nästan allt är mödosamt byggt i sten bruten i trakten. Också husens tak har lagts med skifferplattor. Över staden tronar stadens stora kastell, använt som försvarsanläggning och skydd under århundraden av återkommande krig. 

I Gjirokastra föddes Enver Hoxha, Albaniens kommunistiske ledare 1944–1985. Men större betydelse för mig är att det också var författaren Ismail Kadarés födelsestad, som han gestaltade i sin roman Krönika i sten. Ja, gestaltade är rätt ord, tycker jag. Staden har ett eget liv i romanen; hus och gator, ja till och med stenarna, andas, skälver och lider medan staden drabbas av den våldtäkt som krigsåren 1939–1944 innebar. Staden invaderas och ockuperas av ömsom italienare, greker och tyskar. Den bombarderas om och om igen, också av engelsmän i jakt på motståndarnas befästningar. Till slut tar Enver Hoxhas kommunistiska partisaner över. Flera av staden invånare tillhör partisanerna, medan andra snart får sätta livet till på grund av sitt samarbete med ockupanterna. 

Krönika i sten berättar om krigsårens Gjirokastra med hjälp av en pojkes upplevelser. Han iakttar, drömmer och förundras över staden, dess invånare och angripare. Här finns inget egentligt utrymme för emotioner utan i en närmast absurdistisk stil förmedlar romanen sakligt händelseutvecklingen och hur den påverkar stad och människor – och honom själv. Pojken kan till och med beundra bombplanen trots den förödelse de skapar. Livet i stenstaden uppe i bergen är fattigt, torftigt och underutvecklat. Det är omständigheterna som formar kultur och människor, ville nog Kadaré visa med sin roman som den marxist han var. Den präglas också av det självupplevda. Kadaré var själv i småbarnsåldern under krigstiden. 

De flesta i pojkens omgivning är skvallriga, vidskepliga och hederfixerade, fångna i urgamla vanor och föreställningar, men där finns också gemenskap och värme mellan människor. Många scener i romanen är dråpliga, beskrivna med stor humor. Andra scener är desto sorgligare, då brutalitet och förnedring ständigt är närvarande. Det beror på kriget förstås, men ofta handlar det också om hur stadens invånare förhåller sig till individer som bryter samhällets eller familjens hederskodex. Sedvänjorna i det gamla traditionstyngda klansamhället skördar offer bland de älskande och livstörstande. 

Krönika av sten är ändå inte en roman som präglas av sorgsenhet. I stället är det nyfikenheten och livsaptiten hos den lille pojken som gör störst intryck tillsammans med alla porträtten av människorna runt omkring honom – och av staden. 

Att i dag vandra omkring i Gjirokastra sätter min fantasi i rörelse. Tankarna far gärna iväg till Kadarés skildring, hur pojken sprang omkring på de branta gatorna till sin morfar, sin vän, till kastellet. Jag minns alla hans upptåg och hur människorna fick söka skydd under bombardemangen. Blickarna far gärna upp mot bergen där partisanerna höll till innan de till sist invaderade staden efter att tyskarna retirerat. 

Ingen annan albansk författare har nått samma internationella erkännande som Ismail Kadaré. Femton gånger har han nominerats till Nobelpriset. Han var starkt solidarisk med sitt arma fosterland och var knappast någon dissident. Han satt faktiskt en tid i Albaniens parlament. Men kritik uttryckte han och de romaner jag läst av honom var knappast ”politiskt korrekta” i en albanskkommunistisk kontext, vare sig till innehåll eller form. En del censurerades också. Det dröjde dock till efter Enver Hoxhas död innan han lämnade Albanien för att bosätta sig i Frankrike.