Jaha, så är Sverige nu ett Natoland. Äntligen, säger nog många. Två av tre svenskar uppges vara positiva till svensk Natoanslutning. Det är inte konstigt; en negativ inställning framstår som apart, närmast ansvarslös, i vår samtid. Har inte den ryska invasionen i Ukraina visat att vilket land som helst i Rysslands närhet kan bli angripet? Är inte Natomotståndarna bara ett litet grånat vänstergäng som fastnat i en antivästlig världsbild som de tog till sig för ett halvt sekel sedan? 

Så kan det framstå eftersom vårt land har bytt säkerhetspolitisk kurs utan att frågan har debatterats ordentligt. I stället har medborgarna matats med ensidig information. Public Service, som ska vara ”självständigt i förhållande till politiska, kommersiella och andra intressen i samhället”, har med säregen förkärlek använt sig av militära och politiska makthavare för att kommentera Nato och anslutningsprocessen. Kritisk analys har dränkts i en flod av positiv förväntan inför vad Natomedlemskapet kan betyda för Sverige. Man har målat upp en bild av att rysk aggression hotar vårt land och att Rysslands angreppskrig i Ukraina gett oss ett kort ”möjlighetsfönster” att skapa säkerhetsgarantier. 

I en sådan debattmiljö var det svårt att vara den som vill säga: Stopp och belägg! Låt oss lugna ned oss och diskutera frågan ordentligt! 

Som bekant är Natofördragets femte artikel kärnan i alliansens idé, att medlemsländerna har ömsesidiga försvarsförpliktelser, likt de tre musketörernas motto: ”En för alla, alla för en!”. Det låter förstås käckt och gott; om Sverige blir angripet kommer övriga att bistå vårt försvar. Och vice versa: Om ett annat Natoland angrips så måste Sverige ställa upp för det landets försvar. Här måste dock sägas att biståndet inte måste vara militärt utan varje land beslutar, enligt Natofördraget, självständigt om hur man vill stödja det angripna landet. Samtidigt måste man komma ihåg att Nato har en gemensam försvarsplanering. Med tanke på att Sverige av tradition är ett mycket lydigt land när det gäller efterlevnad av internationella avtal, lagar och förväntningar, så kan vi nog räkna med att Sverige kommer att vilja vara duktig i alla Natosammanhang. 

Det är därför också svårt att tro att Sverige kommer att utnyttja sin ”vetorätt” i något sammanhang. Nato är, som bekant, en mellanstatlig organisation och beslut skall tas i enighet. Men att ett enskilt land skulle sätta sig på tvären och därmed omintetgöra Natos möjlighet att agera motsäger kärnan i Natosamarbetet. Vid ett angrepp mot ett medlemsland kan alltså Sverige ligga lågt genom att bara hjälpa till med exempelvis civilförsvar eller humanitära insatser men knappast motsätta sig att artikel 5 aktiveras för att Nato också militärt försvarar landet.

Emellertid har vi med besked fått uppleva att Nato har några besvärliga medlemsländer, Turkiet och Ungern – auktoritära och nationalistiska – som bara känner lojalitet med sig själva och visat sig inte vara särskild lydiga mot internationella fördrag. Hur kommer dessa länder att ställa sig till ett fientligt angrepp mot ett Natoland långt ifrån deras intressesfär? Kommer ett försvarsbeslut från Nato att omintetgöras av vetorätten? Tänk om en fientlig makt så småningom gör ett mindre angrepp mot ett Natoland, till exempel i Baltikum, för att testa om Nato lyckas få koncensus bland sina medlemsländer för ett gemensamt försvar enligt artikel 5. Detta är naturligtvis ett hypotetiskt resonemang, men det illustrerar att den försvarsgaranti som Sverige anser sig ha fått genom Natomedlemskapet knappast är absolut.

Artikel 5 har ännu bara aktiverats vid ett tillfälle, efter Al Quaidas terrordåd mot USA 11 september 2001. Det efterföljande ”Kriget mot terrorismen” skapade dock en osäkrare värld genom till exempel Afghanistankriget från 2001 och Irakkriget från 2003,  – två orättfärdiga krig som lämnat kaos i sina spår. 

Lord Ismay, Natos förste generalsekreterare, sade att syftet med alliansen var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”. Det handlade alltså primärt om Europa. Så långt kan man väl säga att Nato har varit framgångsrikt; Sovjetunionen är borta och Tyskland är nere som militärmakt medan USA:s krigsresurser och militärstrategiska tänkande helt dominerar Nato och därmed Europa. 

Det är viktigt att förstå att Nato primärt handlar om USA:s militära garantier och närvaro i Europa, inklusive dess kärnvapen. Utan USA är Nato en papperstiger. Nato har ju inga egna militära styrkor utan dess krigsresurser är lika med medlemsländernas, där USA är helt dominerande. Om Trump åter blir USA:s president och gör verklighet av sina hot att lämna Nato och dess länder åt sitt öde så har ”försvarsgarantierna” ett i bästa fall begränsat värde.

Men Sverige har nu till stor del avhänt sig suveräniteten i utrikes- och försvarspolitiken samt ställt sitt militära försvar till Natos, främst USA:s, förfogande. Regeringen har till och med gått så långt så att man redan före Natointrädet låtit USA utarbeta ett avtal Defence Cooperation Agreement – DCA) som erbjuder USA:s krigsmakt tillgång till 17 baser i Sverige, samt möjligheter att lagra krigsmateriel utan undantag för kärnvapen (Avtalet erbjuder USA och dess personal vittgående rättigheter som jag knappast trodde var möjliga i Sverige. Googla, så får du se!). Notera att detta är inget villkor för vår Natoanslutning utan ett bilateralt avtal med USA. Avtalet ska upp till beslut i riksdagen under hösten.

Sverige är nu ett Natoland. I bästa fall kan anslutningen medföra att vi får militärt stöd vid ett väpnat angrepp från exempelvis rysk sida mot Gotland eller mot områden i Nordkalotten. Det är ju knappast ett närliggande scenario men viktigt för Sverige att ta med i beräkningen att det kan ske, åtminstone i samband med en större konflikt med många inblandade. I sämsta fall blir vi härmed ett legitimt angreppsmål för länder och andra krafter som vill tillintetgöra den unipolära världsordning som USA och dess allierade vill behålla, försvara och förstärka.

Natoanslutningen är ett faktum. Det är bara att hoppas på en grundlig diskussion om Sveriges roll i Nato och hur vi ska hantera de amerikanska propåerna om personal och krigsmaterial på svensk mark. (Ja, jag kallar det amerikanska propåer; i ”avtalet” finns inte ett spår av svenska krav riktade mot USA för deras närvaro). Viktigaste av allt är att motsätta sig kärnvapen i vårt land. Låt inte debatten dö ut!