Privatiseringar av offentlig verksamhet, avregleringar av statlig styrning, ökade klassklyftor… Ja, exemplen är många på hur Sveriges ekonomi och styrning förändrats de senaste decennierna. Den framstående ekonomen Assar Lindbeck beskrev i Studio Ett strax före sin död hur Sverige gått från den ena extremen till den andra, från löntagarfonder till privatiseringsexperiment som saknar motstycke i världen. Men det behöver man ju inte vara professor i ekonomi för att inse. 

Hur blev det så? Det är en fråga som kan besvaras på många sätt, men det är uppenbart att nyliberala idéer bland ekonomer, politiker och intellektuella fick stort genomslag, vilket kom att påverka reformer från såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. När Olof Palme efter valsegern 1985 sade att nyliberalismen är död, kunde han inte ha mer fel. Det var snarare så att den pånyttföddes – och inte bara i Sverige.

Nyliberalismen var inte ny då och än mindre ny idag. Den är snart sekelgammal, åtminstone om man räknar åren från den tid när begreppet började användas av en grupp ekonomer, flera med österrikisk bakgrund, som ville revolutionera det ekonomiska och statsrättsliga tänkandet. De i sin tur blickade gärna bakåt till tiden från Wienkongressen 1815 till Första världskrigets utbrott 1914. Hundra år av tämligen fredliga relationer i Europa med det väldiga Habsburgska riket som stormakt, där kapitalismen kunde blomstra och expandera utan alltför många tullhinder och regleringar. Politiken höll armlängds avstånd till ekonomin, kan man kanske säga. 

En av de ekonomer, statsvetare och filosofer som kom att forma de nyliberala idéerna var Friedrich von Hayek (1899–1992), som delade nobelpriset i ekonomi med Gunnar Myrdal (icke nyliberal!) 1974. Hayek är idag, tillsammans med sin lärare Ludwig von Mises (1881–1973), den starkast lysande stjärnan på nyliberalernas himmel. Lyssna gärna på Timbros Ideologipodden, där det finns kunskapsrika, och förstås beundrande, samtal om de två lärofäderna – och mycket mer än så. 

Det är vanskligt att försöka definiera nyliberalismen. Idag har termen för många fått beteckna det mesta som man anser har gått snett sedan 1980-talet. Dagens nyliberaler vill själva sällan kännas vid begreppet; de är ”klassiska liberaler”, bara ”liberaler” eller betackar sig för ideologiska stämplar.

Egentligen är det svårt att i alla hänseenden fånga in alla nyliberaler – varken dåtidens eller nutidens – i en gemensam fålla. Meningsskiljaktigheterna var och är ibland ganska stora. Ett gemensamt drag är förstås att man har en stark övertygelse om marknadsekonomins förmåga att genom konkurrens och fri prisbildning skapa ekonomisk utveckling. Lika självklart vänder man sig emot tullar, höga skatter, omfattande fördelningspolitik, konjunkturpolitik, statlig företagsamhet etcetera. På Wikipedia kan man till och med läsa att nyliberaler vill inskränka statens roll till polis, militär och domstolsväsende – en nattväktarstat brukar man kalla det. Det är nog att gå för långt, men visst är den nyliberala visionen en värld där den globala kapitalismen skyddas från politiken. Då blir det inte så mycket kvar för politiken att orda om – och därmed inte för demokratin. Ekonomin genomsyrar ju det mesta i våra samhällen. När exempelvis skola, sjukvård, omsorg och andra välfärdsinrättningar är privatiserade och skyddade – inkapslade – bakom juridiska väggar tynar den offentliga makt som ska utgå från folket bort. 

Ungefär så argumenterar Quinn Slobodian i sin bok Globalister – Imperiets fall och nyliberalismens uppkomst. Tro för den skull inte att det är ännu en argsint antikapitalistisk pamflett. Nej, det är en grundlig och intellektuellt hederlig idéhistoria som främst spänner från 1920-talet till 1990-talet, från Wien till WTO. Boken borde vara intressant för var och en som söker djupare kunskap om nyliberalismen. I centrum står ekonomer, statsvetare och filosofer som idémässigt strålade samman under mellankrigstiden och 1947 bildade Mont Pèlerinsällskapet i Schweiz. Bland dem var Friedrich von Hayek, men många fler presenteras i boken. Vi får följa deras idéutveckling tämligen noggrant, också deras meningsskiljaktigheter. 

En vanlig tankefigur från liberaler brukar vara att demokrati förutsätter marknadsekonomi. För nyliberalerna var inte bara socialistisk planekonomi utan också en välfärdsstat med omfattande fördelningspolitik ”vägen till träldom”, för att låna ett uttryck från Hayek. Slobodian visar dock i sin bok hur nyliberaler inom Mont Pèlerinsällskapet ofta hamnade i ställningstaganden som knappast var förenliga med demokratiska synsätt. Flera notsatte sig till exempel sanktioner mot Sydafrika under apartheidtiden, föreslog graderad rösträtt och uttryckte överhuvudtaget märkliga ståndpunkter i samband med avkoloniseringen. Många motsatte sig också fackliga rättigheter då dessa förstörde den fria konkurrensen om arbetskraft.

Huvudtemat i Slobodians bok är hur nyliberalerna strävade efter att kapsla in den kapitalistiska marknadsekonomin från demokratiska processer. Genom lagar skulle det globala kapitalets rättigheter slås fast och därigenom begränsa folkmajoritetens inflytande över ekonomin. Man talade om ”dubbla världar” – en för politiskt styrda stater eller federationer och en för egendom, som skulle vara avskild från politiskt inflytande. Den globala kapitalistiska ekonomin skulle överordnas demokratin. 

Nyliberalerna i Mont Pèlerinsällskapet fick dock vänta på sitt inflytande. Det var i stället keynesianismen och välfärdsstaten som kom att prägla årtiondena efter andra världskriget, inte minst i vår del av världen. Svenska ekonomer inom Stockholmsskolan med bland andra liberalen/folkpartisten Bertil Ohlin och socialdemokraten Gunnar Myrdal, fick stort inflytande med sina idéer inspirerade av Keynes. Kapitalism kunde samexistera med välfärdsstat, demokrati och fackliga rättigheter. 

Under 1980-talet stärktes nyliberalernas inflytande. Slobodian sätter detta i ett lite försenat sammanhang med imperiernas upplösning och koloniernas frigörelse. Kapitalmarknader avreglerades och man slöt överenskommelser till skydd för handel och investeringar via GATT, senare avlöst av WTO. Nyliberalismen blev den dominerande ideologin. Global kapitalism fick företräde framför nationell lagstiftning på ekonomins område. Också EU-lagstiftningen är ett exempel på detta, men inom Europa. 

Quinn Slobodians bok har onekligen tillfört mig nya perspektiv på nyliberalismen och dess framgångar i Sverige, Europa och världen. Men som varje god bok om historia, samhälle, politik och ekonomi öppnar den också upp för nya frågor. Till exempel hur skulle alternativet se ut? 

Senare år har det kommit ut många böcker som från olika utgångspunkter och med olika resultat diskuterat den globala kapitalismen, men för den som också vill skaffa sig en idéhistorisk bakgrund är Slobodians bok utmärkt läsning.