Vi har nog alla något vi håller för omistligt i våra liv, kanske rent av heligt; något vi inte vill att andra ska skända, bespotta eller förinta. Det kan handla om våra närmaste relationer, en minnesvärd plats, ett stycke natur eller – varför inte? – våra innersta övertygelser eller vår tro. 

Heligt? Det känns ändå nästan overkligt att använda ordet i en svensk kontext. Det har många gånger skrivits om hur extremt vårt land är när det gäller dominerande värderingar.  På den så kallade GAL-TAN-skalan utmärker sig svenskarnas attityder som särskilt gröna, alternativa och frihetliga. Det finns tveklöst en del att kritisera i denna typ av förenklade skalor, men likväl är det tydligt att centrala modernt liberala och sekulära normer länge haft en stark ställning i Sverige, även om traditionella och nationalistiska värderingar lockar allt fler människor. Så sopades några av de sista resterna av lagstadgad ”helighet” undan för omkring femtio år sedan. I domstolarna slutade man att svära vittneseden med handen på Bibeln. Det blev lagligt för den som önskade att bränna Bibeln, Torah och Koranen eller att skända och bränna vår flagga. Allt sådant hade tidigare bestraffats strängt.

Det brukar sägas att lagen är kodifierad moral. Men vems moral? Jag har, trots GAL-TAN-skalan, svårt att tro att friheten att skända sådant som många människor håller för heligt uttrycker den svenska majoritetens uppfattningar om rätt och orätt – dvs moral. De flesta – troende eller ej – tycker nog att det är avskyvärt att till exempel bränna Bibeln, Torah eller Koranen. Även om vi inte delar kristen, judisk eller muslimsk tro så kan vi föreställa oss hur troende medmänniskor uppfattar det. Vi är dessutom många som åser brännande av böcker med vämjelse och minns den tyske författaren Heinrich Heines välkända ord: ”Där man bränner böcker bränner man snart också människor”. 

Tusentals människor i den muslimska världen protesterar nu mot koranbränningar i Sverige. Många har avfärdat det med att de är uppviglade av extremislamistiska ledargestalter eller diktatoriska statsledare som hoppas plocka politiska poäng i det kulturkrig som alltmer präglar vår nutidshistoria. Det är säkert sant, men lika sant är det nog att människor fylls av djup och äkta sorg och vrede när den skrift de håller för helig så skändligt bränns i skydd av svensk lagstiftning.

Inom traditionell Islam är Koranen Guds oförvanskade ord, nedskrivna av Muhammed. Vi utanförstående har förstås svårt att föreställa oss hur kär en rättroende muslim håller sin Koran. Även om Bibeln för djupt troende kristna är helig och ett uttryck för Guds ord går det inte riktigt att jämföra med Koranens ställning bland traditionellt troende muslimer. Den är så helig att den helst ska läsas och reciteras på arabiska såsom den en gång förmedlades till Muhammed. Översättningar till andra språk är, enligt Islam, bara mänskliga tolkningar. I koranskolor värden runt är det den arabiska ursprungstexten som lärs ut och många unga lär sig att recitera den utantill oavsett vilket modersmål man har. 

Nåväl, säger mången svensk liberal från vänster till höger, visst är det avskyvärt att bränna en helig skrift, men vi måste acceptera att några tokstollar gör så eftersom yttrandefriheten är helig för oss. Ja, de mest fundamentalistiska liberalerna vill nog utesluta ”oss” i den förra meningen och menar att det är en konsekvens av naturrätten, alltså en mänsklig rättighet som gäller alla, oberoende av historia, samhälle, kultur, religion etc. (På högersidan finns det också sådana som missat hela poängen, till exempel den SD:are som ville lagstifta mot att bränna svenska flaggan men tillåta koranbränningar! Han var förstås mer en kombattant i kulturkriget). 

Att i yttrandefrihetslagstiftningen ska skydda människor som bränner böcker endast i syfte att provocera en särskild grupp i samhället kan inte stå i samklang med de flesta människornas moral. Bokbål är samtidigt provocerande mot den yttrandefrihetslag som ska skydda det fria ordet. Få länder tillåter något sådant, till exempel inte våra grannländer Finland och Norge som väl knappast är illiberala samhällen. 

En del hävdar att vi hamnar på ett sluttande plan om vi inskränker yttrandefriheten så att heliga skrifter inte får skändas i provocerande syfte. Vad blir då nästa inskränkning? Men begränsningar finns redan i form av förbud mot olaga hot, hets mot folkgrupp samt förtal och förolämpning. Det är dags att arbeta vidare med dessa lagar så att vi får ett slut på koranbränningar. 

Andra hävdar att gränsdragningsproblemen är stora: Hur ska man bestämma vad som kan kallas en helig skrift? Jag är dock säker på att, om viljan finns, dessa går att lösa, kanske framför allt att genom att lagen mer fokuserar på kontexten än skälva handlingen, dvs sådant som syfte och konsekvenser. 

Åter andra håller med om att skändning av heliga skrifter borde kunna bestraffas men att vi inte idag kan falla undan för ett gäng islamistiska uppviglare och auktoritära statsledare. Vad blir då nästa krav på våra frihetliga samhällen? 

Lagstiftning innebär ofta dilemman, gränsdragningsproblem och risk för påtryckningar. Det kan inte vara skäl att avstå från att stifta lagar som såväl värnar vår yttrandefrihet, som människors övertygelser om rätt och orätt liksom sådant som många håller för heligt. 

Fundamentalism är inte bra, inte heller liberal fundamentalism.