Att förstå baklänges och leva framlänges

När jag var sex år var morfar lika gammal som jag är nu. Jag minns honom sittande i det tornedalska lantköket med en John Silver i sin hand och tidningen uppslagen på bordet framför sig. Håret var vitt, mustaschen likaså. Han var ganska tystlåten, åtminstone i köket där mormor regerade vid järnspisen. Tillfälliga gäster på kökssoffan skulle undfägnas kaffe och prat. Mormor lär ha varit en strålande berättare, på meänkieli förstås. När så morfar ändå öppnade munnen för att säga något kunde man se att där fanns bara enstaka tänder. Men leendet var varmt och blicken vänlig på ett lite roat sätt. Ibland skojade han om att jag skulle överta jordbruket, vilket gjorde mig glad. Jag tyckte att han verkade snäll. Men det var inte en tid när barnbarnet satt i morfars knä, åtminstone inte jag. Morfar utstrålade inte bara vänlighet utan också integritet och auktoritet. Och så var han ju väldigt gammal!

Morfar var sjuttio. Nu räknar jag lika många levnadsår. Och här skulle jag kunna inskjuta en vanlig kliché: ”Jag känner mig inte som sjuttio”. Men vilket misstag är det inte att tro sig veta hur det ska kännas att vara sjuttio. Visst, förr var de flesta sjuttioåringarna märkta av hårt kroppsarbete och hade vanligen färre år kvar att leva. Hur de tänkte om sin ålder vet vi dock inte. Kanske kände de stundom ungdomen i sig vid sidan av den odiskutabla åldern. 

Skillnaden mellan då och nu är nog främst att gamla människor förr tillät sig vara gamla. De klädde sig gammalt, betedde sig gammalt och gjorde gamla saker, tyckte vi. Man kan undra vad min morfar i sin grav skulle tänka om han kunde se sitt nu gamla barnbarn jogga i timmerskogen, skejta längs rågångarna, åka båt utan fiskeredskap eller golfa på gammal jordbruksmark, för att inte tala om att gå på stan i slitna jeans eller ligga i soffan framför en oändlig TV-serie eller ytterligare en roman. En sjuttioåring som beter sig som en sjuttonåring! 

Ja, vad skulle han tänka? Eller är min fråga också en sorts kliché? Morfar satt ju inte bara vid köksbordet och var gammal. Han hade ett öppet sinne, långt ifrån resignerat. Så fort det var dags för nyheter slog han på radion och lyssnade uppmärksamt. Allt nytt intresserade honom; inte bara händelser utan också teknisk utveckling. Skidade och cyklade gjorde han till sitt sista och åttiosjätte levnadsår, ibland förstås för att besöka någon vän för en kopp kaffe på kökssoffan. Annars bara för glädjen att röra sig i frisk luft. 

Det var en annan tid med andra levnadsmönster. Ändå undrar jag om det inte är mer som förenar än som skiljer mellan då och nu, särskilt när det kommer till våra existentiella tankar. Nog satt morfar liksom jag och funderade på den tid som flytt; på livsresans glada och sorgliga stunder; på arbetslivets glädje och möda; på barnens och barnbarnens tillvaro; på de ömsom starka och ömsom tunna band han knutit med människor som korsat hans väg, varav vissa gått bort. 

Med stigande ålder inser man alltmer hur livets kärnvärden finns i ens relationer med familj och vänner, men också med människor utanför den närmaste kretsen. Annat har förstås också varit viktigt för mig, såsom arbete, läsning, resor, friluftsliv och samhällsengagemang. Ja, också ensamhet, ty jag är många gånger en solitär människa. Men ensamheten ska vara självvald. Ingen vill bli bortvald. 

När morfar var sjuttio år hade han nästan uppnått medellivslängden i Sverige. De vänner han kunde besöka blev allt färre. I dag förväntas vi i snitt leva tills vi är 83 år. Men långt ifrån alla når så långt. Under de senaste dryga året har jag förlorat tre vänner som hastigt lämnat livet, alla lite yngre än jag. De är saknade. De förlorade det privilegium ett långt liv innebär, åtminstone så länge en någorlunda hälsa och en skara närstående står en bi. Bortom saknaden finns de goda minnena; de gemensamma upplevelserna, samtalen och skratten. Där finns också de djupa reflektionerna om det egna livet och dess ändamål; om hur det ska förstås och levas.

”Livet kan bara förstås baklänges men måste levas framlänges”, skrev Kierkegaard. Så sant! När de återstående åren är långt färre än de levda framträder ett uns livsvisdom, vill jag påstå, men den omfattar mest det som varit. Om framtiden vet vi inget. Dock leder årens erfarenheter mig till ett självklart, men ack så svåruppnått, imperativ: Vårda livet här och nu! Det handlar om att knyta banden hårt men ömt, med de närmaste förstås men också med andra. Det handlar också om att vara trogen de ideal som kunskaper och erfarenheter format, liksom att ge tid och plats åt de intressen som känns viktiga. Då betyder framtiden något för mig och jag betyder kanske något för andra.  Jag hoppas det! Jag vill ju vara med ett tag till. 

Nu är det jag som är sjuttioårig morfar till en kille som är i samma ålder som jag var då. Han besöker oss i vårt sommarhus i dessa dagar. Någon gång om många år kommer kanske han, liksom jag, att fundera över morfar när han var sjuttio. Vad kommer han att tänka? 

2 reaktioner på ”Att förstå baklänges och leva framlänges

Lämna ett svar till Marie Hultqvist Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s