En skola för bildning eller en skola för resultat

När jag gick min lärarutbildning i mitten på 1970-talet var det självklart att man skulle vara emot betyg i skolan. Sådan var stämningen och skolideologin, formad av ett pedagogiskt etablissemang, påhejad av flertalet lärarutbildare och nedskriven i flera partiprogram. 

Betygsmotstånd kräver inte mycket. Motståndet väcker lätt sympati. Vem vill egentligen mäta kunskaper och färdigheter hos små oskyldiga barn som i stället måste få växa av egen kraft, i egen takt, utan att utsättas för vuxnas värderingar?

När jag efter utbildningen började arbeta som lärare ändrade jag snart uppfattning. Det var uppenbart att betygen var en stark drivkraft för eleverna. Dessutom hade ”kunskapsrörelsen”, med namnkunniga profiler som Gunnar Ohrlander och Arne Helldén, med sina dissonanta stämmor börjat höras i den annars så samstämmiga kören.  Jag läste deras böcker och deltog i debatten. Deras kritik gällde inte främst det pedagogiska etablissemangets syn på betyg utan i stället synen på skolan som kunskapsförmedlare, där betygsmotståndet snarare var en effekt av en negativ syn på det som borde vara skolans uppdrag.

I Betygsutredningen 1977 skrevs till exempel:

”Betygens hittillsvarande roll som den huvudsakliga grunden för urval till fortsatt utbildning och arbetsliv medför att arbetet i skolan riskerar få en inriktning mot att meddela kunskaper och färdigheter.” (Betänkande av 1973 års betygsutredning, SOU 1977:9) 

Nu är förstås prepositionen ”mot” lite knepig, eftersom man faktiskt kan läsa stycket – med lite betoning på ”mot” – som att utredarna är rädda för att skolan ska tappa sitt kunskapsuppdrag. Men tvivlen undanröjs redan i utbildningsministern Ingvar Carlssons direktiv som omnämns i betänkandet: 

”I direktiven påpekas bl a de negativa effekter nuvarande system anses ha och den kritik som anförts mot bedömningar som sätter kunskaper och färdigheter i centrum”. 

I en remissrunda om dessa slutsatser var inte bara det pedagogiska etablissemanget positivt utan också LO, TCO, Sveriges Lärarförbund (med knapp majoritet) och flertalet politiska ungdomsförbund. 

Sådan var alltså stämningen bland breda lager av pedagogiska tyckare.

Som bekant avskaffades inte betygen. Emellertid kom de att sättas först från  vårterminen i årskurs åtta, men misstänksamheten mot betygssättning och kunskapsfokusering i skolan har fortsatt under många år därefter – och då har det inte spelat någon avgörande roll om utbildningsministrarna kallat sig borgerliga eller socialdemokrater.

Början av 1990-talet innebar en tillnyktring inom skolideologin. Genom Bengt Göransson (s) tillsattes den utredning som kom att resultera i betänkandet Skola för bildning vilken sedan lade grunden för en ny läroplan och ett nytt betygssystem, undertecknade av Beatrice Ask (m). Betänkandet var intressant på många sätt genom att föra en diskussion om bildningsbegreppet och vad bildning skulle kunna stå för i samtidens skola. Det gav också upphov till en bred diskussion, där inte bara pedagoger var inblandade utan där också akademiker från andra discipliner deltog. Bernt Gustavsson, professor i idéhistoria, skrev till exempel boken Bildning i vår tid som bland annat problematiserade bildningsbegreppet i förhållande till skolans mål- och resultatstyrning som infördes med läroplanen 1994. När läroplanen med dess bildningsambition ackompanjerades av kommunaliseringen så kom ambitionerna emellertid till stor del på skam. Till detta bidrog också samhällskulturella förändringar och skolans svårighet att svara mot dem, vilket analyserades på ett intressant sätt av Jonas Frykman, professor i etnologi, i boken Ljusnande framtid!, där han menar att skolan  har svikit arbetarklassens barn genom sin individcentrering. Det skrev han 1998, men först i dag har det blivit en fråga som kan diskuteras (Jag föreslog för övrigt hans bok som litteratur när jag gick min rektorsutbildning, men kursledaren ansåg denna populärt skrivna bok vara för avancerad för kursdeltagarna). 

De nu så aktuella problemen i den svenska skolan stavas inte kommunalisering, mål- och resultatstyrning, betygssystem, lärares status, samhällsförändringar eller någon annan enskild faktor som debattörer vill lyfta fram som nyckelfaktorer.  Alla dessa faktorer har nog i varierande grad haft betydelse, men endast i samverkan med varandra och grundade på en skolideologi som fått frodas i decennier. Endast yrkesstolta lärare har – skolideologin till trots – lyckats fördröja effekterna som på allvar slagit igenom från 90-talet, vilket tydligt kunnat noteras i PISA-undersökningarna. 

Nu står skolfrågorna högst upp på de politiska agendorna. Alla partier gör utspel för att framstå i ansvarsfull dager och misskreditera motparten. Jag tycker mig se att det i dag ändå finns en bred uppslutning kring att kraftfulla åtgärder måste vidtas för att vända utvecklingen. I dag är det få som inte nämner kunskapsuppdraget som skolans centrala uppdrag. Ändå upplever jag det som att det inte längre är en skola för bildning det talas om. I stället är det en skola för resultat.

Tro nu inte att jag inte önskar bättre placeringar i PISA-rankingen eller att våra elever når så höga resultat på nationella prov och i betyg som bara möjligt är. Tvärtom, jag tycker att det är bra att jämförelser görs och att resultat redovisas och diskuteras. Men skolan måste vara något mer som inte låter sig så lätt mätas – en skola för bildning.

2 reaktioner på ”En skola för bildning eller en skola för resultat

  1. Jan-Ivar Johansson skriver:

    Håller med dig Stefan, det är alldeles för enkelt att bara ha kunskapsuppdraget i fokus. Skolan måste ge kunskap för framtida yrken och för vidare kunskapsutveckling, utbildning kan vi kalla det för en yrkesidentitet men man måste också ge bildning för en kulturell identitet i samhället och tesen mot antitesen ska följas upp med syntesen folkbildning för att skapa en samhällsmedborgar identitet. Där misslyckas vi ju ännu mera kapitalt om man ska döma efter de obefintliga köerna till uppdrag i demokratins tjänst.

    1. Jag måste ha uttryckt mig otydligt. För mig är det självklart att elevernas lärande och kunskaper ska stå i fokus. Vad jag däremot reflekterade över var den alltför stora fokuseringen på resultat som skolans mål i stället för bildning.

Lämna ett svar till Jan-Ivar Johansson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s